Sista helgen i september är det som bekant alltid gallerinatt i Malmö och vi traskar runt i stans gallerier och tittar på konst. Många gånger fastnar vi för olika saker och än oftare är de  för dyra för vår kassa.  I år föll vi däremot båda två  för en pampig glas-skulptur (jag sätter bindestreck så ingen tror att skulpturen smälter bort) som vi bedömde oss ha råd med. Den är över metern hög och konstnärinnan heter Hima Frenning.

Glaskvinna av Hima Frenning

Då, när vi kom på natten för snart fyra veckor sedan , hade en flisa gått upp på min tånagel och fastnade i sockan när jag slet av den.
En tredjedel av nageln följde med, ner till nagelbandet.

–Aj, sade jag  då. (Lätt understatement)

Det har jag fortsatt att säga sedan dess när något kommit för nära min tå. Som t ex förra helgen, då Mannen råkade trampa på den. Hade tån inte varit packeterad i kompresser med bedövande alsolsprit hade jag nog sagt ännu mer. Men vi är fortfarande gifta.

Tån har hindrat mig i mitt annars så idoga motionerande (den som köper det rakt av är en sann vän), men i förrgår tyckte jag att det faktiskt var tid att röra på dököttet lite grann. Jag promenerade alltså en bit på vägen till Hilton i centrala Malmö innan jag hoppade på bussen. På Hilton väntade Skolverket som skulle informera mig och en mängd andra vuxenlärare om Vux2012, dvs nya lagar och förordningar som man hittat på.

Som en parentes kan jag berätta att det var den trevligaste information från Skolverket jag varit på. De fyra föreläsarna var jämnt fördelade från Skåne och Norrland – man hade alltså hoppat över möget däremellan – och var både pålästa och nästan underhållande. Förra gången jag mötte en Glad föreläsare och hennes kollega från samma myndighet var det så trist att klockorna både stannade och gick baklänges.

Tån talade om att den fanns, men jag behöll skorna på hela tiden. På eftermiddagen var jag tvungen att ila iväg för att ta bussen till Vellinge och ett annat möte. När jag kom upp på Bergsgatan saktade bussen in på hållplatsen en bit längre bort och jag satte över i galopp. Det är det enda tillfället jag anser att man behöver springa, efter en buss. Busschuffören, en mogen man, väntade så snällt och tyckte att jag sprang fint. Han undrade om jag sprang ofta.

– Nej, bara när jag ska med bussen, flåsade jag fram.

– Du får gärna springa för hinna med min bussen igen. Du bli röd kinderna. Jag vänta!

Det var förmodligen en komplimang, så jag log mitt raraste flin och gick och satte mig. Flinade gjorde jag inte på natten efteråt, för om jag väl sov drömde jag att en galen papegoja hackade i min tå eller att nio små svarta kattungar, födda av dotterns gula hund, anföll samma tå med sina vassa små tänder. Däremellan låg jag vaken och kved.

På morgonen började jag med att ringa vårdcentralen, samtidigt som jag satt med foten i en hink med varmt vatten och grönsåpa. Inte för att den var så skitig att jag måste, för att kunna visa upp den, utan för att en sjukvårdskunnig väninnan sagt vid ett tidigare tillfälle att det är bra vid inflammationer. Någon tid igår fick jag inte, men väl i eftermiddags.

Med tån indränkt i bedövande  spritkompresser och ett antal små blå-gubbe-piller innanför västen och fötterna i omatchande sandaler på jobb kändes det inte allt för illa. Tanken på att någon skulle pilla på – och i värsta fall i – tån gjorde att jag nästan avbeställde läkartiden. Men som kvinna är man tapper och åker dit. Det var en för mig ny bekantskap, den glada kvinnliga läkaren som tog emot mig. Hon tyckte tydligen dessutom att tån var precis  lika äcklig som jag (tyckte!) och rörde den enbart mycket försiktigt med gummihandskar på. Sedan ordinerade hon en hästkur antibiotika och långa fotbad i varm såplösning och fortsatt sandaltrampande. Hjälper inte det blir det operation.

– Men det får någon annan göra i så fall, sade hon med ett gapskratt.

Underlig humor, måste vara något medicinarskämt.

Jag hämtade i alla fall ut pillerna som är så stora att jag fick läsa en extra gång för att kolla så det inte var stolpiller. Innan jag firade med att besöka en för mig ny affär med damkläder på Limhamn.

Nu hoppas jag på snabb verkan av pillerna så jag är lagom lättfotad på söndag. Då ska jag nämligen göra något jag aldrig gjort förr; vara funktionär på en konsert, Marching for Life på Malmö Arena.  Med tanke på hur enormt bra förra årets konsert var, kan det bara bli bra!
Och åtminstone en av funtionärerna kommer att ha sandaler på sig!