Det kom ett mail från en väninna som vet att jag varit med ett tag. Hon ville ha tips på bra team-buildingar, och vad gör man inte för sina vänner?
I min minnesbank fanns allt från 70-talets terapeutiska(?) nu ska vi lita på varandra och falla fritt i varandras famnar och framåt.
Jag har alltid varit harig och rädd för att falla. En KBT-terapeut kunde gett mig klippkort bara av den anledningen. Alltså spände jag mig och lyckades aldrig ‘lita’ på mina lagkamrater och blev nerklassad av teambuildaren. Knappast min grej alltså. Tilläggas kan att trots alla konserter jag ränt på genom årens lopp har jag inte ens tänkt tanken att stage-diva (inte ens när jag hamnade på scenen med Eric Burdon 1971, men det är en annan story). Tänker jag på det tror jag publiken skulle dela sig som havet för Moses och låta mig dåna rätt i golvet.
En softare 70-talsvariant av det var att gå runt med förbundna ögon och känna vem man krockade med. Tänk Modyssons Tillsammans och bilden är klar. Alla tjejerna bävade för att krocka med Kjell-Åke med de svettiga händerna. Inte uppbyggande för vare sig honom eller någon annan. Jag har hört ett illasinnat rykte om att denna övning fortfarande förekommer på någon lärarutbildning, men det måste bara vara förtal!
Sedan finns alla fysiska strapats-teambuildingar a la Fånarna på Fortet. Kul om man gillar att klättra på väggar och linor, åla sig genom tunnlar etc, etc. Där finns alltid någon som glänser – och någon som står och försöker gömma sig i hörnet för att slippa visa sin klumpighet. Utanför teamet.
Ungefär sak samma när det är kunskaps-versionen. Kalenderbitaren i teamet sitter och glänser och kan alla melodifestivalsbidrag sedan tidernas begynnelse, medan resten av laget känner sig allt mer korkade.
Ska det vara någon form av team-buiding som inbegriper uppvisande av kunskaper och färdigheter måste det innehålla olika typer av moment, kanske typ femkamp med både pilkastning och kunskapsfrågor i olika ämnen, men jag är ändå skeptisk mot tävlingmomentet. Det är så lätt att någon blir klassad som looser. Now and for ever.
Jag tror nog mer på delade upplevelser. Typ att man reser iväg några dagar till ett nytt ställe och upplever saker tillsammans. Det tycker jag är bra, för man bryter det ordinarie schemat och blir hänvisade till varandra. Risken finns ändå att någon tycker det är roligare att grogga på rummet med de närmsta polarna sedan innan, och gemensamt klassar de andra som fubbickar. Inte ett dugg mer teamkänsla efter det. Sedan finns här även risken att någon tycker att han/hon inte vill offra sin ‘fritid’ på en resa med jobbet.
På 80-talet fick jag en gång förmånen att åka med Mannen på team/friskvårdsbuilding med hans företag på en hurtbulleanläggning i Dalarna. Tanken att ta med respektive var att få med oss på tåget och värna om de anställdas framtida hälsa. Det var vegetarisk kost, föredrag, konditionstester, färganalyser, självsförsvar på sluttande gräsmatta och gympapass i en salig blandning under tre dagar. Väldigt genomtänkt och ambitiöst. Jag tyckte det var ett trevligt avbrott i min småbarnstillvaro och fick bekräftat vilka färger jag klädde i.
Hur de anställdas teamkänsla och hälsa påverkades vete fasen, mer än att Mannen har utvecklat diabetes typ 2 (genetiskt enligt honom själv). En gubbe från de norra trakterna hälsar i alla fall fortfarande till mig. Jag gjorde tydligen intryck när jag hämtade kaffe (koffeinfritt) till honom när han inte kunde resa sig efter ett step-up-pass.
Den teambuilding som jag varit med på och fortfarande tycker är bäst var för några år sedan. Vårt A-lag på jobb skulle sammansvetsas lite (innan ledningen hade kommit på hur besvärliga vi kunde bli …) och en av kollegorna bjöd hem oss till sitt hem för att vi skulle laga mat tillsammans. Först hade vi kommit överens om en matsedel på ett A-lagsmöte och vem som skulle handla och laga vad. Rätterna skulle tillagas tillsammans med någon som man inte kände så bra sedan innan. Någon gjorde förrätt, någon varmrätt, osv. Sedan åt och drack vi tillsammans. Det var trevligt och faktiskt bra för de flesta relationerna i gruppen. Lite nervöst blev det när en i efterrättsgruppen stavmixade ihop ingredienserna som den andre hade tänkt lägga upp konstnärligt, men vadådå? Det skulle ju ändå blandas i magen, och nu skrattar vi åt det.
En annan deltagare ansåg sig ha betalt en tia mer än övriga deltagare för sina ingredienser och blivit ekonomiskt utnyttjad. Vi löste det genom att sala en spänn var till honom så han lugnade sig.
Frågan återstår alltså, finns det bra team-buiding som extern aktivitet? Eller är det lika bra att kalla festligheterna för firmafest eller kick-off och försöka sträva mot gemensamma mål i vardagskneget i stället?
MacLindhes Ord 
Jag har också för mig att jag vid något tillfälle varit med om att falla och tas emot av andra. Om det blev ett bra team efteråt har jag inget minne av.
På tal om den den där tian för mycket som ni samlade ihop till så kom jag att tänka på den där sketchen när restaurangnotan skulle betalas och Gustav hade tappat sin krona. Kanske den finns på Tuben?
Fall-övningen var säkert väldigt utbredd på 70-talet! Och kronen var ju Gustavs. Det stod t o m på den! 🙂
Videon finns på http://youtu.be/XTp3OTNrAYU
Hoppas trots allt att det inte var lika komplicerat att reda ut kostnaderna för er grupp 🙂