En Obekväm Sanning.

Det var temat för kvällen i går på Swedbank Stadion i Malmö. Det är också namnet på Al Gores hyllade film om vår miljö, och Al Gore var huvudattraktionen under kvällen. Han var i gott sällskap, både gällande mat, dryck och andra förstå-sig-påare.

Vi hade fått friplåtar av någon av arrangörerna och kom i god tid till Stadion-området med buss. Så god tid (pensionärsvarning!!) att vi hann med en visit  på Sportsbaren först. Nytt för mig, som tycker att det är ganska störigt med en massa TV-apparater med olika sportkanaler och ljud på alla. Egentligen tycker jag att en sådan är störig nog.

Insläpp och röda mattan. Den skulle jag nog kunna vänja mig vid däremot. Tre våningar, dvs. sex trappor upp, med en leende kostym/dräktklädd ungdom på varje avsats som hälsade välkommen. De borde haft syrgas också, tyckte en kvinnlig bekant som jag mötte väl uppkommen.  Vi är jämngamla och drabbades av en kollektiv eftersvettning efter trappan  och när vi erövrat var sitt glas champagne  från en annan leende människa.

Djupdykning i min handväska efter pappersnäsdukar att torka av oss med. Hennes man är högt, v-ä-l-d-i-g-t högt, över mig i den kommunala hierarkin, men har på något sätt ändå förstått vem jag är, men inte riktigt var mina gränser går, så han tittade oroligt på Mannen och frågade:

– Vad gör de?
– Vi fick bara en vallning, svarade vi och for runt med pappersnäsdukarna i panna, urringningar och halsveck innan vi vred ur dem i champagneglasen.

Det sista var en lögn, men vi hade kunnat, för det var faktiskt väldigt varmt där.

I det vidare minglet snubblade jag på brorsonen, en granne som var hovmästare där och en del andra mer eller mindre flyktiga bekanta.  Hovmästargrannen visade var vi skulle sitta och vi hade supertur och fick plats längst fram vid scenen. Vi hade också tur med trevligt bordssällskap, ett yngre par där hon är en av hjärnorna bakom den nya cykelhjälmen ‘Hövding‘, den man bär som en sjal runt halsen och som utlöses på en tiondels sekund om man ramlar. Fråga mig inte hur, men det var hennes examensarbete från LTH så jag tror det fungerar.

Den klimatsmarta och närproducerade menyn var dessutom fantastiskt god. Först en laxtartar sedan tuppbröst från en Tockafarm. Hönsen där kanske inte är så glada, för med 1500 serverade tockabröst lär det vara tomt på tuppar där nu.

Detta följdes av en paneldebatt med Hans Blix, Ilmar Reepalu, Maria Wetterstrand och Jonas Linde, energichef från ett malmöföretag. Allt under ledning av Heidi Avellan från Sydsvenskan.

Hans Blix imponerade med sin skärpa och lärde mig två, för mig nya, förkortningar; MAD Mutual Assured Destruction, ungefär den terrorbalans som rådde främst  under kalla kriget, och MED, Mutual Economic Dependence som i korthet innebär att staterna är ekonomiskt beroende av varandra, en grund för handel och för att länderna ska ha del av såväl för- som nackdelar.

I debatten som följde var Blix faktisk och använde metaforer, Ilmar och Wetterstrand politiska, och framhöll sin egen förträfflighet med den skillnaden att han gjorde det mycket mer jovialiskt och hon ettrigt. Energikillen höll sig statistisk. Det kan inte vara en lätt uppgift att hamna i debatt med två politiker och en f.d. generaldirektör i IAEA.

Efterrätt och kaffe och sedan kom han, Al Gore, åtföljd av sex biffiga säkerhetskillar som placerade sig på ömse sidor om podiet. Dagen till ära hade jag tagit på mig klackaskor, och min vana trogen sparkat av dem under bordet. För att se bättre svängde jag mig runt i stolen och stack alltså fram mina oskodda tassar. Det fångade den närmsta säkerhetskillens uppmärksamhet. Inte mina spiror alltså, utan att jag var skolös. Möjligen ett potentiellt säkerhetshot efter nine eleven. För att övertyga honom om att det inte var av religiösa utan bara bekväma skäl jag sparkat av mig skorna, lyfte jag mitt vinglas och tog en klunk och nickade mot honom. Han rörde inte en min. Tråkfis.

Al Gore

Al Gore var däremot definitivt inte tråkig, även om hans kostym var det. Åtminstone totalt fel storlek.  Nej, han var en strålande talare, dessutom underhållande. Det var ett ultimat argumenterande tal, utan något tvivel. Publiken satt som trollbunden i dryga nittio minuter medan han radade upp det ena talande exemplet efter det andra. Blir man inte övertygad av honom blir man det aldrig. Han hade också några, för mig nya, förkortningar att bjuda på.
IBG and YBG, något som finanskillarna kört med i sina mail före den stora finanskrisen.  I’ll be gone respektive You’ll be gone. Dvs. när kraschen kommer är vi inte här längre, precis det Al Gore vill få oss att ta avstånd från när det gäller miljön. Att tänka framåt och stoppa framför allt utsläppen av koloxid som bevisligen påverkar vårt klimat så mycket.

Varningstecknen är många och 98% av alla forskare är eniga. Vi måste göra något nu. Gore liknade det vid en patient som kommer in med hjärtbesvär och 98 av 100 läkare säger att patienten måste ändra sina kost-  och levnadsvanor. Två läkare tycker att patienten kan fortsätta som innan. Det finns inget alternativ – gör något nu.

Sverige ligger redan i framkant i det internationella miljöarbetet, det framhöll Gore flera gånger. Jag tycker väl att jag är relativt miljömedveten sedan innan, men blev det än mer nu.  Al Gore övertygade mig.
Ska småfranskan ersättas av cykel och busskort?