Helger kan vara lugna och avkopplande. Eller aktiva och engagerande. Observera att jag enbart använder postiva ord…!

Den senaste helgen var aktiv, minst sagt. Lördagen började med en turbostädning av hela lägenheten. Mannen tittade undrande och tyckte att det inte var städdag.
Nej, men jag såg hur resterna av det senaste hundbesöket flinade i hörnen, påhejade av cheer-leaders i fluffiga grå plymer.  Samtidigt som de idiotiska listerna på kökslådorna och skåpen var fyllda till ytspänning av drivor av smulor som borde räckt till två limpor i komprimerad form och fingeravtrycken på allt högblankt hade fått vilken kriminaltekniker som helst att gråta av lycka. Och det var för tidigt för PMS-städningen.

Trodde jag då.

Men rent blev det i alla fall, på rekordfart.

Efter detta och en välbehövlig dusch var det inplanerat ett besök hos äldste sonen med familj. Barnbarnet får ju inte växa från mig! På vägen passerades inte en större skoaffär. Den besöktes, och de där bootsen jag knappt klarat mig utan den senaste tio vintrarna kom nu i min ägo.

Barnbarnet log först milt åt sin farmor som bara längtade efter att få köra barnvagn och med föräldrarnas medgivande stoppade ner grynet och tågade ut i solskenet. Då kom det lilla väna livet på att jag kanske hade snuvat henne på en måltid och gav full hals. En murbruksblandande arbetskamrat till mig log lite hånfullt överseende när ekipaget passerade hans hem. Han har nyligen blivit pappa för tredje gången och tyckte nog att den nyblivna farmodern kunde få höra hur det är  småbarn låter. Framför allt om de haft synpunkter på att han har sett sliten ut efter nattvak. Svinhugg går igen.

Rundan blev inte så lång och väl hemma igen fick den lilla utsugerskan snabbt  mat av sin mamma och efter det ett rent paket där nere. Då log hon så milt igen, lagom tills vi skulle köra hem.

Hem och plocka in alla utemöblerna från terrassen. Mannen vill inte upprepa förra vinterns strapatser och brotta ner presseningen som vinden fått tag i så den stod som en spinnaker  ut över räcket. Ibland är han lite känslig.   Nu var det bara så att det inte fanns plats i förrådet till några möbler, utan förrådet fick först tömmas. Alltså en massa mög till återvinning. Sånt vi flyttade med oss, bra-att-ha, som inte alls varit bra att ha på det dryga ett och ett halva år vi bott här. Nu åkte det, och med ett pusselproffs hela skicklighet kom möblerna in.

Efter allt detta kunde det ju ha varit lagom att öppna en flaska vin och sätta sig på balkongen i kvällssolen, om det funnits några möbler kvar där. Det fanns det inte, däremot planer för kvällen.
Först och främst middag på lokal.  Sedan gallerinatten i Malmö.

På busshållplatsen träffade vi ett annat par från Påfågelshuset. De är äldre än vi, och mannen där presenterar sig lika rart varje gång vi träffas. Han har en åkomma som gör att alla människor han träffar är nya bekantskaper. Varje gång.
Två hållplatser längre fram upptäcker jag att min kusin med fru är på väg av samma buss som vi är på. Vi ses inte så ofta, så egentligen är det imponerande att vi känner igen varandra. Kul att ses i alla fall!

En halvtaskig middag senare  traskade vi upp för Mariedalsvägen mot Kronprinsen. En väninna bor på bottenvåningen i ett passerat hus, och det förvånade mig att hennes TV stod på. Var inte hon ute och gjorde gallerierna osäkra? Jag stegade fram till fönstret och ställde mig på tå och tittade in. I fel lägenhet. Tur att jag inte blev upptäckt.

Uppe på Regmentsgatan lockade Kvarterskrogen och vi slank in om för en Irish Coffee vid bardisken och kom i samspråk med en man bredvid. Han talade om att han bland annat var krönikör och recenserade restauranger i Malmö och Köpenhamn för en större avisa. Som signatur använde han ett palindrom på en del av bokstäverna i sitt namn. Det var inte så svårt att pussla  till en väldigt känd matsignatur och jag frågade om han nyligen gett ut en bok, och att jag i så fall ville ha hans jobb.  Det hade han inte gjort, sade han. En googling visade senare att Bong – som numera kommit ut ur garderoben – heter nåt helt annat. Gubben vid bardisken ville nog bara vara intressant.

Nu väntade gallerinatten. Stärkta av kaffet började rundan med besök på alla gallerier mellan Hästhagen och Davidshall. Som vanligt det trevligaste området, tycker jag. Jag blir lika fascinerad varje år av hur folk minglar runt på gatorna, ofta med ett glas rött i handen.

I år var det två alster som fann nåd inför mina ögon;  en stor tavla av en för mig okänd kinesisk målare, Yang Tao och en enormt vacker glasskulptur av Hima Frenning. Dessutom bjöd de här tjejerna på lite örongodis!

Glasskulpturen ska flytta hem här på fredag. Tavlan funderade vi på, och kom fram till var för dyr för vår plånbok och dessutom finns ingen ledig vägg för den nu.

Alla gallerinätter är varma och ljumma. Alla gallerinätter avslutas på Siesta på gamla väster. Så är det bara. Att sitta där med ett glas vin när dygnet har blivit nytt och titta, växla några ord med lite människor hör liksom till.  För några år sedan manade skrivklådan fram de här raderna.

Siesta.

I den ljumma sommarnatten
närmar vi oss sakta.
Ser silhuetter avteckna sig
mot husväggarna
som kulisser  i en svartvit film.

Svag belysning,
ingen musik,
bara ett brusande mummel
av själar och tankar
likt ett eagelskt Hotel California.

Här samlas de som var
med dem som är
och de som kanske blir.

Ett liv på estraden
målas över med akrylfärg
på nutidens palett,
och sköljs ner
med lågmälda klunkar rödvin 
innan markisen vevas in.

Så blev det nu också, innan bussen tog oss hem.

Söndagen innebar lika fint väder den, och äntligen skulle vi utnyttja den där vouchern på green-fee och lunch på Romeleåsens GK. Den köptes på nätet i våras, men varenda gång vi bokat hela sommaren har himlen öppnat sig och vi har avbokat igen. Kanske lite tur, för enligt tjejen i shoppen/receptionen var det årets finaste dag i söndags.

Hur det gick? Haha. Inte så väldans bra alls. Men jag har kommit till den fantastiska slutsatsen att jag enbart traskar runt för motionens skull. Träffar jag bollen får jag se det som en extra bonus. Motion fick jag så det räckte och blev över. Banans sträckning innebär att man bestiger den förbaskade åsen flera gånger om, puttande golfvagnen som en rullator framför sig i de värsta motluten. En klar hållfasthetstest på både vagnens bromsar och mitt hjärta. Båda höll.

Nästa helg får i alla fall bli lugnare.