Bland gårdagens nyheter fastnade jag för en, att dagisbarn ska spåras med GPS. Det är en förskola i Malmö som vill utrusta barnen med GPS  för att lättare kunna hitta dem som glömts kvar eller gått vilse under en utflykt. I nämnd ordning. Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det här utan att bli fullständigt vansinnigt rabiat och skrika att man för helsicke inte glömmer kvar barn som förskolepersonal.

Så jag skriker rätt ut!

Mitt första riktiga jobb var på en förskola i mitten av sjuttiotalet. Då var vi två yrkesgrupper som arbetade på daghem/förskolor. Båda med en två-årig yrkesutbildning i ryggen. Förskolelärarutbildningen var på högskolenivå och innehöll pedagogik och metodik. Barnskötarutbildningen, på gymnasial nivå, var mer inriktad på att även kunna jobba inom sjukvården. Bland annat ingick att kunna alla benflisors och tarmstumpars latinska namn. Alltså inget jag-kommer-inte-in-på något-annat-program, utan då med högst antagningspoäng av alla gymnasielinjer. Det i sin tur innebar så klart att en del elever där bara hade sett barn på bild och sökte för att det var lite status att komma in, medan de flesta hade ett genuint intresse.

Ute i verksamheten var tjänstebeskrivningarna identiska för de båda grupperna. Jag vet, för jag skrev en uppsats i pedagogik om det en gång i tiden.  Att någon skulle glömma kvar ett barn på en utflykt fanns inte med i vår värld, inte ens på kartan. Men det har  hänt. Mer än en gång på senare år. Googla och se.  Jag har skrivit om det innan, när en förskolegrupp glömde en grabb på bussen, och personalen mådde dåligt efteråt. Med all rätt! Det hände i Malmö i februari i år. Sedan dess har media rapporterat om fler barn som  glömts kvar på lekplatser och utflykter.

Nu säger jag inte att förskolebarn inte kan försvinna, även från ansvarsfull förskolepersonal med uppsikt. Barns uppfinningsrikedom överstiger nämligen vuxnas fantasi med hästlängder.  Jag är den första att applådera neonvästar och kepsar för att kunna skilja agnarna från vetet utanför dagis portar. Men, för sjutton gubbar; man glömmer inte kvar ett barn!! Den förskolepersonal som gör det behöver inte stöd, han eller hon behöver ett annat jobb utan ansvar för levande människor.

Det ständiga svaret från de ansvariga är att man ska se över rutinerna och att personalen mår dåligt. Det är nog mer än rutinerna som behöver ses över.

Det räcker inte att ‘älska’ barn för att få arbeta på en förskola – ett absolut krav är att också kunna ta sitt ansvar.  Det är ett tufft jobb. Inget snack om saken, men det kräver en personal som är vuxen sin uppgift och inte ser det som betungande att gå sist av bussen eller från lekplatsen och se att allt och alla är med.  Som utan hjälpmedel ska kunna räkna till det antal barn som finns i barngruppen.  Som inte prioriterar sin egen bekräftelse på Ajfånen framför barnens säkerhet.

Så snälle Jan Björklund! När du ändå håller på och reformerar och skärper upp skolvärlden, glöm inte förskolorna! Kräv legitimation av alla som har ansvar för barnen där! Ju  högre upp i skolväsendet, desto mer kan barnen tala om hemma när det inte fungerar – prioritera därför  de små som inte kan skvallra.