Som en och annan nog förstått nu fotograferar jag en hel del, och har gjort så ett antal år. I princip sedan digitalkameran kom och kunde erbjuda omedelbar bekräftelse. Jag var nämligen lite för otålig för att vänta på framkallning, och dessutom blev det väldigt dyrt att lämna in filmer. Alternativet att framkalla själv lockade i och för sig, men jag kom aldrig till skott att lära mig.
Däremot har jag sysslat med bilder i alla möjliga former så länge jag kan minnas, men alltså nu fastnat för foto. Fram tills nu har en del av dem prytt väggarna här hemma, ett fåtal har getts bort till vänner (som jag inte vet om de plockat bort bilden och använt ramen till något urklipp från en veckotidning när jag gått) och en del har visats på bloggen. Och ja, sådär i all blygsamhet har jag varit med i en del fototävlingar och fått några omnämnanden och två priser.

Alltså amatör. Ivrig sådan, men ändå. Så i våras en dag när jag suttit vid datorn flera kvällar i rad och sorterat  foton fick jag för mig att det kanske, kanske fanns underlag till en egen utställning. Innan jag hade hunnit ändra mig hade jag pratat med biblioteket i Vellinge och  faktiskt fått två veckor att hänga mina bilder. Skitkul! Tyckte jag då.

En stor del av sommaren har ägnats åt att sortera, välja, vraka och kassera bland alla fotomapparna på CD-skivor, USB och hårddisk. Temat skulle vara Skåne. Till slut hade jag valt ut trettio bilder som jag var nöjd med.

Gamla skrivaren var inte kompatibel med nya datorn, så en ny fotoskrivare inköptes efter konsultation av en riktig fotograf, den alltid lika hjälpsamme Stellan Karlsson, liksom glassiga och strukturerade fotopapper i olika format. Ett antal besök på IKEA, Clas Olsson och Drewex senare var ramar och passepartouter – eller stora sjok passepartout-papp att svärande skära sig genom –  inköpta, och jag ett antal pengar fattigare. Men jag var äckligt självbelåten med en del av resultatet faktiskt.
Så självbelåten att jag skrivit på näsan på en massa människor att jag ska ha utställning. De festsugna vännerna har då så klart frågat efter vernissagefest, men det är på ett kommunalt bibliotek, så det hade på sin höjd blivit ljummen päroncider och salta pinnar. Biblioteket  dessutom är sammanbyggt med en gymnasieskola så  åtgången hade nog  varit strykande ändå, men utan lådvin ingen vernissage! Sorry!

I förrgår kväll började jag lägga ut tavlorna här hemma för att i möjligaste mån bestämma i vilken ordning de skulle hänga. Det är då det händer. Självkritiken slår till och det är Jante-djävulen som håller i klubban.  Han sätter sig bekvämt tillrätta på min axel, flinar lite hånfullt och kommer med sin favoritreplik;

– Vem tror du du är egentligen?

Jag stannade i rörelsen, tittade ut över mina nu trettiotvå ramade bilder och tänkte, att

– Ja, hur har det här gått till? En eller två kanske, men resten??

Jante-jäveln skrockar belåtet där han sitter och knäpper lite på min örsnibb.

– Varför frågade du inte mig först?

Herregu’, jag hade ju gjort en klatschig poster, lagt ut event på Facebook och Linkedin och varit riktigt dryg.

– Ja, du kommer ju att bli utskrattad av varenda kotte. Fattar du inte det? trallade Jante, som nu kritiskt synade mina hårtoppar och undrade om jag inte dessutom borde göra något åt frisyren.

Och jag lyssnade på honom. Vartenda ord sög jag åt mig och låg i princip sömnlös hela natten och funderade på hur jag skulle kunna backa ur det med äran något så när i behåll.

Men någon gång efter förmiddagskaffet på skolan hade jag retat upp mig på både det ena och det andra och bestämde mig för att jag åtminstone kunde ge Jante på käften. Sagt och gjort. På lunchen satte jag mig i bilen och körde runt till alla kommunens affärer och klistrade upp lappar som talar om att jag ska ha fotoutställning. Jante låg i bagageluckan och kved och jag morrade åt honom att ska jag bli utskrattad ska jag åtminstone bli det rejält, och att jag hur som helst tar bättre foton än han gör, den lille fjanten.

I går packades alla bilderna ner i bubbelplast och en flyttkartong och togs med till skolan i dag för hängning i eftermiddag efter sista lektionen. Bibliotekarien hade  tömt hyllorna innanför dörren där hälften av fotona ska stå och satt upp en liten skylt med min poster.

Tre äldre män kom fram direkt och undrade vad det var. Med ett soligt leende talade jag om för gentlemännen att jag skulle sätta upp min fotoutställning, och tänkte att, oj, de är intresserade. Jodå, det var de. Av vart den förra utställningen tagit v’ägen. Den med gamla böcker, den hade ju varit så bra. De ägnade inte mina bilder ett ögonkast. Säkert släkt med Jante också,  gubbtjyvarna.

Bilderna kom upp. Att placera på hyllorna var inte så svårt. Lite värre att få upp de hängande på väggen på andra våningen. Det finns skenor och krokar i taket, och jag hade köpt plastlinor enkom för ändamålet. Mannen var snäll och kom och hjälpte till och en efter en hamnade de där de skulle. Nu är ju inte Mannen man för ros skull, utan måste så klart justera det jag gjort, och en tavla gick i golvet och ramen sprack. Normalt hade jag blivit något upprörd, men Jante-jäveln har nog påverkat mig  ialla fall, så jag bara sade att den var inte så bra ändå, så det gjorde inget.

Det i sin tur chockade Mannen till den milda grad att han faktiskt sade att han tyckte mina bilder var bra. Eller så var det bara av medlidande.