Att bli farmor

Den senaste helgen har varit omtumlande.

Egentligen började omtumlingen redan strax före jul förra året.  Då ringde min telefon och när jag svarade hörde jag:

– Mamma, mamma, mamma! Stickan blev blå! 

Det var den äldste som jublande ville dela med sig av den fantastiska nyheten – han och hans fru väntade smått! Jag blev lika glad jag, och glädjetårarna rann i båda lurarna. Hur länge de legat i för att få till det vet jag inte, men de var inne på det  femte året som gifta. Glädjen var i alla fall inte att ta fel på! Nu var inte embryot mer än drygt nattagammalt och jag kände en oerhörd stolthet över att redan få ta del av nyheten.

Julen kom och gick. Svärdottern mådde ganska bra och det strålade om henne. Sonen gav mig ett och annat grått hår genom att gräva upp slasken och kolla innehållsdeklarationer på det som serverades.
Han hade läst på allt om kost för gravida kvinnor och frågade mig uppfodrande om var fisken kom ifrån.

Sillarökeriet, svarade jag sanningsenligt
– Ja, ja, men var är den fiskad?? 
– Havet?

Den blivande modern tog det mer lugnt och log överseende åt sin man. Den enda gången jag såg henne blänga lite var när jag erbjöd henne att smutta på mitt glas och smaka på ett väldigt gott vin och han ryckte det från henne. Ingen alkohol till blivande mödrar!
När jag påpekade att jag faktiskt firat både påsk och midsommar med honom i magen och t o m tagit en snaps då, tittade han på mig som om jag hade misshandlat honom. Och jag som ändå är ganska nöjd med resultatet!
Synen på graviditeter har förändrats sedan jag själv var i omständigheter.

Månaderna gick, och den första kritiska graviditetstiden var över. Kub-testet var bra och de fick veta att det var en flicka. För en blivande farmor innebar det en dragning åt den rosa avdelningen i barnklädesaffärer.

Jaja, jag vet det där med genusperspektiv och sånt. Vi har några andra unga släktingar som absolut inte skulle klä sin förstfödda dotter i rosa. När samma dotter, nu fyllda fyra, tidigare i år på ett släktkalas triumferade  i en prinsessklänning i rosa tyll var det bara tiaran som fattades…

Föräldrarna skyllde på dagis.

Som mamma till tre vet jag att den tid man väljer vad avkomman ska ha på sig är ytterst begränsad. Den egna dottern vägrade i flera år ta på sig något som inte hennes storebror haft innan, eller åtminstone likadant. Det innebar, om jag inte sydde matchande kläder till dem, att hon  – oavsett tillfälle – alltid var klädd i lappade jeans och urtvättade tröjor. Men nöjd och belåten.

Som blivande farmor har jag alltså köpt en hel del rosa kläder, med svärdotterns goda minne.

Flickebarnets ankomst var beräknad till den 11 augusti. Själv tippade jag på den 19. Vi har en viss förmåga att klumpa ihop födelsedagarna i familjen, och jag inser att jag ändå inte får plats med fler ljus i tårtan och hade  gladeligen lämnat  över firandet den dagen till en yngre generation.

Den 11 kom och gick. Svärdottern mådde alldeles förträffligt, vackert gravid med enbart stor mage. Lite öm i revbenen där Lillan sparkade som mest och svårt att vända sig i sängen, annars ingenting.

Hej där inne!

Självbelåten som jag kan vara var jag övertygad om att ‘min’ datum stämde.

I lördags morse vaknade jag av telefonen klockan åtta på morgonen. Det var dottern som undrade om jag visste om det blivit något än.

– Vadå?

Jo, då hade hon sett på Facebook  att  klockan två på natten hade sonen skrivit att vattnet gått och det hela satt i gång. Där rök den sovmorgonen. Inte kan man sova vidare med sådana nyheter. Inte jag i alla fall. Det var bara att stiga upp och inleda det något större restaureringsprojekt som står på lördagsschemat; alltså tukta hårväxt som annars lätt blir generande, fila fötterna och hyfsa till naglarna  till skillnad mot snabbrenoveringen normala arbetsdagar. Bara för man blir farmor behöver man ju inte odla mustasch!

På Facebook hade sonen skrivit att de inte ville bli kontaktade, de skulle själv kontakta. Jovisst. Det kunde jag med viss möda leva upp till ett par timmar. Sedan konstaterar jag att den blivande barnafadern var on-line på Facebook.
– Hallå, han sitter väl inte och surfar på mobilen medan hon föder barn??
Snabbt meddelande och inget svar. Han har en s.k. smart telefon och jag såg synen framför mig. Hur svärdottern låg i förlossningssängen och sonen satt uppkopplad på sin mobil. Hmm…
En stund senare är även svärdottern uppkopplad, och hon är tydligen mer väluppfostrad för hon svarade genast på mitt anrop. Jodå, vattnet hade gått men sammandragningarna var inte regelbundna än, så de väntade hemma.  Duktig flicka!

Vid tretiden åkte de i alla fall in och nu fick jag strängt SMS- besked av sonen att jag skulle vara vänlig och respektera att de inte ville bli kontaktade. Ena stunden lägesrapport på Facebook, nästa… Ja, ja.

Vi skulle på kräftskiva här på Påfågelshuset på kvällen och jag tyckte först att vi skulle lämna återbud och passa telefonen. Det tyckte inte Mannen och med tanke på att vi lever i ett mobilt samhälle och att jag fått order att inte ringa så fick det blev så. Kräftskivan i sig är värd en egen blogg, men den får komma senare.

Min mobil var uppe minst var femte minut för att kolla så jag inte missat något samtal, och klockan 01,47 på söndagmorgonen signalerade den att jag fått mail. Ett mail med titeln Välkommen, och ett foto på den underbaraste lilla tjej man kan tänka sig! Ett glädjetjut för att påkalla Mannens uppmärksamhet, sedan sprutade tårarna av glädje och lättnad. Även om mascaran var vattenfast gick det inte att vare sig dansa flamenco eller föra ett vettigt samtal efter det.

Hade det inte varit besöksförbud på BB hade jag ringt efter en taxi! Det är kanske en god anledning till besöksförbudet?

Vi åkte i stället upp till vår lya och ställde oss på balkongen och tittade med lycka och tacksamhet på bilden av underverket och ut över världen som väntar på henne.

Välkommen lilla barnbarn!

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att bli farmor

  1. Chorizo skriver:

    Jag får gratulera till den nya titeln! Fattar jag rätt är det väl första barnbarnet? Annars en fin beskrivning av en blivande farmors våndor och reaktioner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s