Den sista natten hade vi planerat att tillbringa i Frankendistriktet i Tyskland, närmre bestämt i Sommerhausen. Det är en liten medeltida by, omgärdad av ringmur, som ligger vid floden Maine strax söder om Würzburg.  Innanför murarna består byn av gammal bebyggelse, medan nyare bostäder växer upp utanför.

En av portarna in till byn Sommerhausen

Vi hamnade där första gången  av en slump på väg hem från Italien för 26 år sedan tillsammans med en annan familj. Sammanlagt hade vi sex barn, varav vår yngste var minst med sina 6 månader. Redan då ville vi besöka vingårdar och på den förste vi besökte gjorde minstingen vad han skulle och lite till i blöjan. Till saken hör att han under två veckors semester i Italien ändrat kosten från 100 % bröstmjölk till  det italienska köket. Redan första dagen på hotellet i Riccione krävde han högljutt att få smaka på pastan, och tja, han tyckte om det. Italienarna i sin tur älskar barn, särskilt barn som uppskattar deras mat och min roll som matstation ändrades snabbt  till enbart vätskestation.

Det satte sina spår i gossens mage, men han verkade inte ha ont av det, utan ville bara fylla på igen.

Alltså, på första vingården vi besökte i Sommerhausen, då 1987, fick jag snabbt avlägsna mig och barnet, lika nerkkletade  båda två. Den tidens blöjor stoppade  inte  för så mycket när kosten var pasta med vitlök.

Däremot på den andra vingården vi kom till, nu rena och fräscha igen, visades vi runt i anläggningen och fick oss allt förklarat på tyska. De äldre barnen lekte ute på gården och kom plötsligt inrusande och skrek att de samlat hundra sniglar som nu förökade sig på trappan. Fast de använde inte ordet förökade.

Vinbondens gamla mamma följde med runt och verkade väldigt intresserad av mig. Plötsligt böjde hon sig fram och tittade in i munnen på mig och nickade gillande. Jag fattade ingenting, men tyckte det kändes lite obehagligt.  Sonen verkade mest generad över henne. Sedan kommer hon fram igen och tar ett stadigt tag i min överarm och klämmer till om biceps.  Nickar belåtet igen, och talar sedan om att

– Mein Sohn ist noch nicht verheiratet! och pekar stolt på den nu blossande röde mannen som ursäktar sin mamma och leder ut henne.

Tanten tyckte tydligen att jag verkade stark nog att bli vinbondmora!

Mannen övervägde nog att förhandla om priset, men jag sade bestämt nej. Vinerna var i alla fall väldigt goda, och när vi har vägarna förbi brukar vi passa på att köpa en och annan Bocksbeutel, Frankendistriktets  typiska flaska, med oss.

Bocksbeutel

I år kom vi dit på söndagseftermiddagen vid tvåtiden och hittade rum på ett av de små hotellen som finns inne i byn. En sen lunch där och vi gav oss ut för att ta en rejäl promenad och sträcka ut efter allt bilåkande. Vi kom ca 50 meter, där var långbord dukade och en scen uppbyggd. Fram och fråga vad som var på gång, och då fick vi veta att det var en gatuvinfest för alla traktens vinbönder. Vi var mer än välkomna att delta! 17 lokala vinodlare serverade sina viner där  för en billig peng, enkel mat likaså och en bumpabumpaorkester spelade.

Strax efter vi satt oss – för vi stannade så klart – kom en äldre man och hans hustru och satte sig mitt emot. Han var något av byäldste, och alla kom fram och hälsade på honom, och följaktligen på oss också. En av dem var amerikan som hade tjänstgjort där  i US Airforce som flyglärare och då bott granne med vår bordsgranne och hittat sin fru i trakten. Nu återvände de för att hälsa på hennes familj varje år.

Förutom att vi träffade en massa intressanta människor, mest vinodlare, fick vi också tillfälle att smaka ett antal viner, de flesta riktigt goda. När man köpte första glaset fick men betala 2 euro i pant för glaset, pengar man fick tillbaks när man lämnade in glaset när man gick. Klockan halv ett för vår del…

Vinfest

Promenader kan man ta var dag, lokala vinfester växer inte på träd!
Även vinbonden vars mor fattat tycke för mig var där – med sin fru! Om han hittat henne på egen hand eller med Muttis hjälp vet jag inte, men hon såg stark ut.

En annan rolig detalj var att orkestern försökte få igång allsång. Det var enbart på tyska och inte ens tyskarna deltog så väldigt mycket. Förrän… de började spela Fångarnas kör från Nabucco! Då klämde alla i efter bästa förmåga och jag insåg att den var årets semesterplåga/njutning!

Av förklarliga anledningar startade vi inte bilen förrän  efter lunch dagen efter och då för att först besöka favoritvingårdarna innan kosan ställdes norrut.

Vinfält i Franken

Trafiken var tät och inget nöje alls att åka i. Nånstans efter Göttingen var det dags för mat och vi körde av Autobahn in i ett litet samhälle som heter Echte. Det såg inte alltför roligt ut och den enda serveringen hette något med Tropical och hade ett orange tråddraperi som dörr. Förhoppningarna var inte stora på maten, men mannen bakom disken där kunde fixa Spaghetti Carbonara sade han, och det fick väl duga. Vi gick ut och satte oss och plötsligt började det lukta vitlök. Jag sneglade in och såg att han stod och rörde i grytorna. Det verkade som han lagade maten från grunden. Det gjorde han också och serverade oss en perfekt carbonara! Jag kunde inte låta bli att fråga om han var italienare och det var han. Han blev lycklig att få prata italienska och gjorde sådan reklam för sin hemort längst ner på stövelspetsen att det kom med på listan över framtida eventuella resmål.
Det kändes bra att i en tysk håla, Echte, vald på måfå  hitta ein echter Italiener som lagade god mat!

Resten av hemresan var enbart lång och seg. Undvik Hamburg, det tar alltid timmar att passera, och klockan var nästan halv tolv på natten när bilen rullade över Öresundsbron med hemmet i sikte.