Arrividerci Italia

Fredagen var den sista hela dagen i Bardolino och den började med att vi hämtade ut bilen från den låsta parkering där den stått sedan vi kom, och körde upp till Zeni med vår lista och köpte det utprovade vinet.  Hotellet hade att avtal med en bevakad parkering som passade bilen för fem euro om dagen så vi lämnade den lugnt där med den dyrbara lasten även den sista natten.

Resten av fredagen gick i vilans tecken på var sin solsäng vid sjökanten. Vattnet hade behaglig temperatur och var klart och fint. Ändå blev det bara ett dopp för min del, dvs ett mer än för Mannen.  Underlaget var liksom lite riskabelt. Först ta sig ner för en hal järnstege och sedan balansera på algtäckta stenar tills det gick att doppa sig. Samtidigt som det gällde att hålla koll på svallvågorna som kom som brev på posten efter både färjorna och racerbåtarna som lekte kring på sjön om man inte skulle tofflas till och sänkas totalt. Ingen hit alltså om man inte var gräsand, för de verkade att stortrivas. Garda är mer eller mindre gräsändernas paradis. Rätt som man låg och halvsov i solen kvackade någon käckt intill örat på en och där stod släkten gräsand. I bland ryckte de lite uppfodrande i handduken också.
Ett kännetecken på nyanlända turister var att de fotograferade gräsänderna. Det gjorde jag med de första dagarna…
Även hundarna verkade ha en ganska behaglig tillvaro.

Gräsänder på semester?

Hund på semester?

Kvällen var lika avlappnad den, med mat, vin och iakttagelser av gatulivet.

En detalj som gjorde oss lite undrande var dödsannonserna som satt som affischer runt om i staden. Ungefär som i svenska tidningar, men i minst A2-format.

Blomsteraffär

På lördagsmorgonen var det dags att packa och köra norrut. Trots att vistelsen i Bardolino blivit två dagar längre än ursprungligen planerat hade vi gärna stannat några dagar till!

Om det gick snabbt att köra dit gjorde det inte det därifrån. Bayern hade gått på semester på fredagen, och lördagen är den stora bytardagen på italienska hotell. Det stod med andra ord stilla i trafiken i såväl norra Italien som Österrike – och även Bayern såg vi på nyheterna på kvällen. Det dök hela tiden upp nya vägskyltar som upplyste om att det var fem, sex, tio, tolv kilometers kö.

6 km kö....

Trots att vi lämande Bardolino efter frukost kom vi inte till Österrike förrän klockan fyra på eftermiddagen och bestämde oss för att stanna.

När Mannen var liten bodde han med sina föräldrar på ett hotell i St Johann in Tirol och svärmor har genom åren upplyst mig ett antal gånger om hur bra han dansade där. Tanterna betalade t o m det dåvarande gossebarnet för att få dansa med honom. Alla eventuella brister på dansgolvet därefter kan härledas till mig. Punkt slut.

Redan vårt första nyår tillsammans besökte vi St Johann och den rara Frau Riedel, som då mindes Mannen.  Om det  bara var allmän nostalgikänsla nu begrep jag aldrig, men vi hamnade i St Johann igen. Orten har växt sedan vi var där senast, och Frau Riedels ställe hittade vi inte, däremot ett helt ok Zimmer Frei där vi tog in.

Ortens affärer var av tre slag; sportaffärer med främst vandrarutrustning, affärer som sålde traditionell tirolerklädsel, dvs. lederhosen och dirndl och ‘vanliga’ klädesaffärer som verkade ha köpt upp Ellos överblivna reavaror från 1993.  Av detta kan man anta att landet består av ett gäng joddlande sportsfånar, men så är inte fallet. Försök hitta en rökfri lokal där och lycka till! Först på  det femte stället vi klev in på kunde man se genom lokalen. I alla andra restauranger möttes man av en vägg av rök. År 2011. En rökfri restaurang på orten. För att komma in var vi tvungna att passera vakthunden som låg i foajén, dock utan konjaktkagge om halsen, men det gjorde vi så gärna.

Med särskild hälsning till Barbro!

Österrikisk vakthund.

St Johanns enda rökfria ställe

Krögaren där blev väldigt glad när vi sade att vi valt hans ställe för att det var rökfritt – han hade tydligen mött en hel del motstånd när han införde det, men han hade noterat att de flesta turister gillade det.

Hisnande vacker natur

Österrike

Det är trist att  ett land som har så sanslöst vacker natur som Österrike är så totalt efterblivet när det gäller rökning.

Kyrkklockorna ringer där stup i kvarten, bokstavligt talat, men jag tror det hade varit bättre för deras eviga liv att införa rökförbud i allmänna lokaler än att gå i kyrkan.

Vi är faktiskt tveksamma till att stanna där fler gånger innan deras regler ändras.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Arrividerci Italia

  1. Chorizo skriver:

    Man får verkligen var tacksam över att rökfria restauranger har införts här i Norden. Men hur är det i Danmark, är de inte ganska så rökiga av sig där ännu? Annars fina bilder av en vacker natur, både i Italien och Österrike.

  2. Maclindhe skriver:

    Danmark har så vitt jag vet någon specialregel om rökning när ytan understiger ett visst antal kvadratmeter. Men det finns är lättare att hitta rökfria alternativ i Köpenhamn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s