Med all rätt sov vi länge på torsdagen. Det var marknadsdag i Bardolino, och en av oss var fast övertygad om att den skulle besökas. Mannen hade lite andra förslag som snabbt röstades ner.

Marknaden var en besvikelse. Priserna var ungefär som i affärerna utan någon som helst prutmån. Försäljarna var helt enkelt inte intresserade. Tillika fanns det inte heller några äkta kopior, utan istället hade man ändrat namnet till något snarlikt, t ex hette Hermes-liknande scarfar Harmes istället.
Det kan jag ha i och för sig ha en viss respekt för, för vem vill köpa en märkesvara till fullt pris om man kan köpa en exakt kopia för en spottstyver?

Marknad i Bardolino

I nästan varje stånd fanns skyltar att man inte fick röra varorna. Nöjet att gå på marknad för min del är att känna på allt som verkar intressant och, om det sedan håller måttet, pruta ner priset till i alla fall hälften. Annars kan jag lika gärna handla i affär.

Mannen behövde alltså inte se lidande ut så länge. Det var en snabbt avklarad marknad.
Några tonårskillar hade köpt solbrillor och poserade glatt för varandra och sina mobilkameror. Det var den största behållningen.

På eftermiddagen tog vi en catamaran sjövägen ner till Peschiera. Där har nämligen vinhuset Zenato – som har riktigt bra  viner på bolaget hemmavid –  sin vingård. Nu visade det sig att den egentligen låg i San Bernadetta, nästa lilla by utmed sjön. Ännu en rejäl promenad, men tjejen på turistbyrån tipsade om strandpromenaden som gick utmed strandkanten med massor av solande och badande människor.

Strandpromenad från Peschiera

Zenatos viner höll samma priser som i Sverige, och vi såg ingen anledning att fylla bilen med dem. De av dem som inte finns i Sverige kostade för mycket att köpa osmakade, och någon testning som hos Zeni fanns inte. Alltså inga inköp här.

Vägen tillbaks till Pesciera  gick vi genom en stor campingplats. De flesta bilar/husbilar/husvagnar kom från Nederländerna. En del hade utetält med möbler där män satt och kliade sig på magen, rättade till kulorna och drack öl. En del hade i stället presenningar utlagda där män stod och kliade sig på magen, rättade till kulorna och drack öl. Trots att jag är 100%-igt heterosexuell har jag aldrig sett så många anledningar att bli lesbisk samlade på ett ställe.

När vi kommit tillbaks till hamnen hade jag ett rejält skoskav  och hade stoppat ner mina gamla ingångna sandaler  i ryggsäcken.  Både det och min anteckningsbok kommenterades av ett tyskt par som satt vid bordet bredvid på caféet där vätskebalansen återställdes. Deras dotter hade tydligen en likadan anteckningsbok som hon också klottrade ner minnesbilder i.

Båttur på Gardasjön

Efter en väldigt skön båttur tillbaks till Bardolino var det behov av en dusch och efter det behov av mat. Igen.
Vi hamnade på en restaurang mitt emot – och med full insyn i – en klädesaffär av det finare slaget.  Medan vi åt goda musslor   gick en väldigt elegant kvinna i 25-årsåldern in i affären i sällskap med en lika elegant man i 60-årsåldern.

– Det blir inte billigt för honom, kommenterade Mannen och nickade mot affären.

Jag kunde bara hålla med, för kvinnans hög på disken blev allt högre.

– Att gå och handla med sin dotter är farligt, fortsatte Mannen.

– Det är inte hans dotter, svarade jag.

– Hur vet du det? frågade Mannen.

– Hennes klackar, sade jag.

– Vadå hennes klackar?

– De är alldeles för höga för att hon ska vara hans dotter.

– Va då? Alla italienskor har ju högklackat.

– Det har de inte. De är lika flatbottnade som alla andra nu för tiden. Äldre tanter har lagomklackar. Kolla själv, det är mest ovana turister  som med varierande framgång har högre klackar än så. De flesta ser pinade ut.

– Skulle inte hon kunna vara hans dotter?

– Absolut. Men det är hon inte. Inte med de klackarna.

– Du har ju fördomar. Klart hon är hans dotter.

Just då tar mannen i affären ett lustfyllt grepp om ’dotterns’ rumpa och jag ägnade mig, ganska belåtet, åt mina musslor igen.

Det känns skönt att få rätt.