Onsdag morgon inleddes med att vi skulle byta rum. Det var bara det att de förra gästerna där hade åkt till flygplatsen med nyckeln. Men städerskornas nyckel fanns och den fick vi låna och flytta in. Det nya rummet var klart fräschare, med alla stjärnorna fungerande och dessutom större.
Det var väl fortfarande ingen bröllopssvit direkt. Sängarna knarrade när man vände sig, så om någon fått för sig att ha våldsammare aktiviteter än att sova där  hade nog porslinet hoppat i frukostrummet som låg på våningen under.

När man inlett dagen med en ansträngande flyttning var det precis lagom att ligga och dega i en hyrd solstol med en bok resten av dagen, och samtidigt  kolla in olika badtyper. Förutom alla vanliga soldyrkare i varierande grad av mullighet, ett antal fullmatade män i speedo-badbyxor och tatuerade damer i stringbikini med överhäng varvat med välpumpade unga män och kvinnor av olika nationaliteter.

Vi hade planerat en tur till Verona, ca 2,5 mil därifrån,  på kvällen. Den fantastiskt hjälpsamma och kunniga  Monica i hotellets reception berättade att vi kunde ta lokalbussen. Som i  alla andra städer är det en fördel att slippa ha bilen med sig.

Bussturen bjöd på en knapp timmes tur genom pittoreska byar omgärdade av vinodlingar och olivlundar. Så vackert, så mycket Italien!

Bussen släppte av oss vid Corso Porto Nuovo inne i centrala Verona och först letade vi rätt på busshållplatsen tillbaka.  Vi hade nämligen, också med hjälp av Monica,  bokat tillbakafärd – med allmänna kommunikationsmedel  – som skulle avgå en halvtimme efter föreställningens slut och insåg att det inte var läge att yra runt och leta då.

Det var inget problem att få biljetter till kvällens föreställning av Nabucco (Nebukadnessar). Tyvärr hade inte sista-minutenpriser utan det var fullt pris som gällde.

Förra gången vi var i Verona, för tre år sedan, hittade vi en restaurang med fantastisk mat till bra priser. Den letade vi efter en timme nu, utan att hitta den, och hamnade istället på ett annat ställe. Där var varken mat, service eller priser bra. Men jag fick öva lite på italienskan eftersom de tog för givet att vi var tyskar och först gav oss tysk matsedel och sedan kommenterade att jag bad att få in parmesanost till en pastarätt med fisk. Det är då det är trevligt att på italienska be dem hitta fisken, alltså mer än den förskrämda räkbiten som gömde sig bland spaghettin.

Hur var då operan? Jo precis sådär bombastisk med enorm scenografi som jag älskar. Man behöver inte förstå allt de sjunger, det är fullt tillräckligt att njuta med öron och ögon. Dessvärre kom det några små regnskurar så det fick göra flera uppehåll för instrumentens skull.  Vi oroade oss för bussen hem, men det fanns inget val. Gå i förväg skulle vi inte göra.

Scenografi som heter duga

En förmodad sångkör i publiken tog upp Fångarnas kör i väntan och massor av människor stämde in.  De som inte kunde texten nynnade med och det var en helt fantastisk stämning i det ljumma duggregnet. Det var så imponerande att vågen gick tre gånger runt arenan efteråt. Så småningom kom den riktiga Fångarnas kör, eller Va pensiero sull` ali dorate  som den egentligen heter från scenen och… det var så vackert att tårarna rann. Är man en lipsill så är man.  Att sitta utomhus en varm sommarnatt och höra sådan musik i levande livet är STORT!

Klockan var två på natten innan föreställningen var slut och vi hade inte så stora förhoppningar om att det skulle gå någon buss, men jodå. Strax efter vi kommit till hållplatsen kom den, körd av en pigg och glad busschaufför som bockade av oss på en lista och dessutom gick runt i bussen vid varje stopp och såg till att ingen sov över sin destination.  Till ordinarie busstaxa… fem euro.  Viva Italia!

Klockan var närmre halv fyra när vi kom i säng. Kvart i fem vaknade jag av höga röster. En tysk röst som mycket ryckigt talade om att de åkt tåg och bil hela dagen och verkligen behövde rum, och vår nattportier som försökte dämpa honom och tala om att allt var fullbelagt. Tysken blev allt högljuddare och om jag uppfattade det rätt behövde han två rum och något till sin Pferd. Häst?!  Då var jag tvungen att knipa mig i armen för att kolla så jag var vaken. Det var jag. Nattportiern försökte schasa ut honom och jag hörde en kvinnoröst som upprepade gånger sade ’Bitte’. Om det var för att få husrum i stallet eller för att få tyst på gubben vet jag inte, men de kom ut i alla fall och det sista jag hörde innan jag pluggade in öronpropparna var att de stod och gapade på gatan.