I helgen lade jag ytterligare en årsring till handlingarna. De börjar bli en del nu. Inte så att de känns besvärande, inte alls, däremot snart en godtagbar ursäkt för att bli lite excentrisk. I stället för att bli uppfattad som en knäppgök kan man bli kallad excentrisk  dam. Det där att åldras med värdighet låter inte alls lika kul. Vid lite eftertanke ligger det långt fram i tiden än, så varför bry sig?

Den  tillnärmelsevis utan konkurrens bästa födelsepresenten kom fem dagar i förskott, det alldeles underbara lilla flickebarnbarnet som redan gjort mig fånigare än fånig.

Utöver det fick jag en del inslagna presenter. Av Mannen hade jag önskat mig en ny klocka, och noggrant beskrivit hur den skulle se ut. Jag hade nämligen sett den hos urmakarn på Limhamn. Det var inte så mycket att ta fel på, tyckte jag. Vi har en viss relation med urmakarn i fråga och det mesta i ur- och smyckeväg inhandlas där. Oftast talar jag om i affären i förväg vad jag vill ha och det plockas fram när Mannen stormar in fem i sex dagen innan det är dags, men det hade jag missat nu.

På den stora Dagens morgon uppvaktades jag som sig bör med sång och paket. Ett av paketen innehöll just en klocka från urmakarn. Dock inte den jag hade beskrivit utan en helt annan. Utan att verka allt för otacksam tackade jag Mannen och talade om att klockan inte var riktigt sådan jag ville ha.
Oss emellan; den enda likheten var att båda gick att fästa runt armen. Mannen blev riktigt förvånad och talade om att det var tydliga siffror och att den var vattentät. Precis som den jag gett honom när han fyllde år. Skillnaden var att han önskat sig en vattentät klocka med tydliga siffror. Det hade inte jag. Jag hade önskat mig en med både guld- och silvermetall och lite blingbling. Och, jaja då, tydliga siffror är väl OK om man glömt glasögonen hemma. Men både det, och framför allt vattentäthet, hade inte högsta prioritet.

När jag kom hem från dagens slit sken solen och jag kom på att urmakarn hade öppet ännu en halvtimme. Alltså på cykeln och trampa ner på byn. Urmakarn log när jag kom. Ungefär som om han visste varför redan innan jag plockat upp presentklockan.

– Jag fick den här av Mannen i födelsepresent, och tycker väl inte riktigt om den.

– Inte det nä, sade Urmakarn med ett listigt leende.

– Nä, jag tycker den är lite trist.

– Ja, men han ville ha en praktisk klocka du kunde ha även när du diskade , svarade han, nu gravallvarlig.

– Det är en jäkla tantklocka! morrade jag och förstod att det var tur att Mannen var på säkerhetsavstånd i huvudstaden.

– Praktisk och vattentät, sade urmakarn.

– Lågprioriterat, kontrade jag. Jag vill ha tvåfärgat med lite bling-bling. En snygg klocka.

Urmakarn visste precis vart han skulle gå och hämta den bling-bling-klocka jag sett ut innan, i en av de låsta montrarna.  Själv spanade jag under tiden in en annan klocka i en annan monter, den med dubbla lås, och pekade uppfordrande.

– Den är inte billig den, sade urmakarn.

Med tanke på att han sagt att Mannen köpt den andra för att jag skulle kunna diska med den på, var det närmast ett försäljningsargument att den var dyr. Med den första han plockat fram på armen frågade jag vad denna kostade.   1700. Dyrt det med, tyckte jag.

– Och den andra där i montern då?

– 15. 

– Jamen, ta fram den, tyckte jag.

– Tusen, sade urmakarn.

15000 för en klocka var lite för mycket, även om jag med lite ansträngning nog kunde känna mig både sårad och kränkt. För det ska man bli numera har jag läst, och begära skadestånd för. Men det finns gränser.
Det fick alltså bli den första, den jag sett ut från början.

Medan urmakarn ställde in tid och datum försäkrade jag mig om att den  absolut inte gick att diska med.

– Inte ens att dammsuga, om du blir svettig, sade han och jag var nöjd.

På vägen ut hojtade han efter mig att jag skulle hälsa Mannen och tacka för att han var en så bra kund.