Vädret. Den svenska sommaren. När den inte kommer, utan istället ersätts av någon version av höstväder med regn och blåst. Det är då de semesterfirande svenskar som har möjlighet betalar tre gånger så mycket för restresor som de kostade till ordinarie pris. Eller, särskilt om man bor nära kontinenten i södra Sverige, packar bilen och drar ännu längre söderut.  Vi gjorde det senare.

På söndagskvällen rullade vi ombord på Scandlines färja i Trelleborg, med destination Rostock. Lagom försenade redan från början; båten skulle lägga ut kvart i elva och vi vinkades på tio över elva. Något värre än vi hade de två bilar med segelflygplan på släp det.  De hade minst sagt problem att vinkla sina släp runt svängarna.
Det blev alltså vare sig barhäng eller något annat, utan direkt till kojs. Vi hade  bokat  en hytt och slapp i alla fall slåss om vilfåtöljerna eller knuffa till oss en plats på golvet i lekrummet. Det enda som var ledigt var hund-loungen. Där stod alla hundkorgarna tomma, åtminstone  när vi passerade.

Efter en snabb frukost stod vi klara på bildäck. Två bussar från våra baltiska grannländer körde motorerna så det gällde att komma in i bilen o stänga dörren fort. Det gjorde nästan alla utom några av balterna som bussarna försökte vänta in tills de blev utmotade av stuvarna.  Några minuter efteråt kom fyra personer med mackor i händerna och tittade förvånat efter sina bussar.

Vi rullade  i land i Rostock vid halvsjutiden på morgonen och såg att bussarna väntade in sina eftersläntrare.

Vår resa hade föregåtts av hårda förhandlingar. Jag är inte glad för att åka bil. En del är flygrädda, jag är bilrädd. Det innebär att jag är mer eller mindre en pain in the ass att ha som co-driver. Påstår Mannen, trots att jag är världsbäst som kartläsare. Men det var innan GPS-tanten trädde in i hans liv. Ändå vill han inte åka med mig om det inte är lördagskväll och vi varit borta.

För att sammanfatta blev dealen att han fick köra, om han körde lugnt. Annars tog jag antingen över ratten eller tåget hem.

Budskapet hade gått fram. Det rullade på lugnt och fint på Autobahn i det gamla öst. Trafiken var väldigt gles och jag såg hur Mannen pinades när han blev omkörd av det mesta. För att rädda hans manlighet  sade jag att han fick öka till 120 och köra om det som gick långsammare än så. Det blev snabbt till 130 också, men det fungerade för det fanns nästan ingen trafik alls och innan vi visste ordet av var vi i Leipzig. Trots fikapaus.

Glest med trafik

I Sverige är det väldigt populärt med vita bilar nu. Tyskarna föredrar brunt. Fyra nyanser av brunmetallic som säkert kallas nougat eller caffe latte men ändå är varianter av bajsbrunt.

Även registreringsskyltar kan locka till eftertanke. En bil av det sportigare slaget hade skylten Alpha 1. Den kördes av en poppig gubbe typ Sean Connery, vilket ledde till några mils spekulationer i om han själv tyckte han var en alfahane eller om han fått den i present av ironiska vänner.

Från början hade vi planerat två övernattningar på vägen ner till vårt mål, Bardolino vid Gardasjön. Klockan bara var tre när vi passerade München och då kom idén att kanske, kanske vi skulle hinna fram på en dag. Upp med mobilen och ringa hotellet där vi bokat fr o m onsdag. Jodå, de kunde fixa ett annat rum de två första nätterna, så det var bara att köra.

Tio över sju på kvällen, alltså nästan tretton timmar efter att vi rullat av båten stod vi i receptionen och fick vår nyckel.  För tre år sedan bodde vi mitt emot på ett B&B och noterade att detta hotell såg trevligt ut.

Det äldre ägarparet svävade i bakgrunden och såg  leende på hur bra flickorna skötte allt. Hotellet ät trestjärnigt, vilket innebär att det på rummet fanns en TV, en AC (ur funktion) och en hårtork som inte ens torkat en skinnskalle på en decimeters avstånd. Men rent och fräscht och med sängar som i reklamen kallats ’fasta’.  Tilläggas ska att det var ’reservrummet’ som vi fick vid telefonbokningen. Vi såg fram emot att få vårt  riktiga rum på onsdagen.

Bilen packades ur, vi fräschade till oss och gick runt hörnet till den restaurang vi upplevde som bäst här vid förra besöket på orten för tre år sedan.  Nu var det en ny ägare, men fortfarande god mat. Dessutom kunde de nu stoltsera med servitriserna i kortast kjolar. En tysk gäst blev så förtjust i detta att han, när frun hans var på toaletten, hissade upp överläppen till ett djävulskt flin och klatschade till en av trissorna i baken. Hon förflyttade sig snabbt utom räckhåll för honom och höll sig där till hans fru kom tillbaks.
En annan av servitriserna log extra uppmuntrande mot en av männen vid bordet bredvid vårt. Jag funderade på att upplysa henne om att han och mannen mitt emot honom bedrev en våldsam tåflirt med varann.

En par passerade på gatan. Kvinnan såg ut att ha gått på den ett tag. Hon var tillika väldigt lång, och med skyhöga klackar blev hon transvestitlång.  Det var inget som besvärade hennes manliga sällskap.  Han var högst en och sextio lång, men strålade upp mot henne som om hon var den högsta vinsten – i dubbel bemärkelse – på lyckohjulet.  Två av servitriserna ramlade ihop i en fnittrande hög, med resultat att chefen kom och läxade upp dem och skickade in den ena i disken.

Eftersom jag själv bubblade av fnitter var det lika bra att avsluta kvällen och gå tillbaks till hotellet innan jag också hamnade i disken.