Vägen Västerut

Det var dags att röra på sig lite igen. Den stora dagliga avisan  hade annonserat om  en tur till Köpenhamn, där man skulle få en visning av ett stort kryssningsfartyg och dessutom lunch. Eftersom vi är stjärnprenumeranter anmälde jag oss. Mannen pratat en del om att han skulle vilja testa det där med kryssning, och då behöver han all assistans han kan få. Mig, vill säga, så det verkade vara ett bra tillfälle att få veta mer.

Det var samling utanför Centralen i Malmö för gemensam bussfärd till danska landet, men vår resa började redan innan – med lokalbuss och citytunnel. När vi kom ner till busshållplatsen för att vänta in 33:an stod det redan ett par med resväskor där. Bussen kom, de gick på först. Jag hörde att de bad om en duo till Köpenhamn, enkel. För dem som inte vet är en duo-biljett inte riktigt det samma som två till priset för en, men en bit på den vägen i alla fall.

Den minst sagt äldre busschauffören slet i sitt skägg och bläddrade i sina papper. Sedan kom en biljett. Mannen i sällskapet tittade på den och talade om att den inte var till Köpenhamn. Busschauffören slet ännu mer i sitt hår och undrade vad han skulle göra med den då, för han ville inte betala den själv. Det slutade med att han suckande stoppade ner den i sin plånbok (som han mycket omständigt plockade upp från sin innerficka) och tryckte ut en ny biljett. Samtidigt talade han om att han precis kommit tillbaks från semestern och inte kommit in i rutinerna än. Han lyckades i alla fall få ut vår biljett, även den en duo, på första försöket, samtidigt som han frågade varför vi bara skulle till Malmö C.

När vi kommer på Inre Ringvägens förlängning, det eviga vägarbetets sträcka,  är det meningen att bussen ska svänga av på första avfarten, mot Arenan. Det missade han med tio meter och började backa. Nu föll det sig så att på singelplatsen längst fram satt en annan gammal man som fungerade som co-driver.

– Du kan inte backa här fattar du! 
– Jamen jag ska ju upp där.
– Kör fram till  nästa rondell och vänd där istället. 

Så skedde och i högtalaren berättade chauffören att det var två månader sedan han kört i stan. Han var lantchaffis, enligt egen utsaga.

Med hjälp av guidning av den andre åldringen kom han av på rätt avfart åt andra hållet och vi kom till Hyllie station.  När vi och det andra paret lämnade bussen hoppades cahuffören att vår dag skulle fortsätta bättre.

Din med, fick han som svar.

Både vi och de andra passagerarna verkade ha gott om tid och tog det lugnt. Annat hade det nog varit i icke-semestertider med tidsnödda pendlare.

Lugnt tog vi det i cirka en halv minut, sedan smällde det. Och då menar jag smällde. En öronbedövande knall bakom oss, som fick alla Arenans rutor att vibrera. Det har smällt en hel i Malmö på sistone och det hann fladdra en hel del möjliga tankar, allt från bilbomb till attentat på stationen, genom huvudet de närmsta sekunderna, innan vi kunde konstatera att det inte rök eller brann någonstans. Det var ‘bara’ en däckexplosion på en buss – inte den vi kommit med. Däcket var i princip borta -bara fälgen kvar.

Vi kom i god tid till Malmö C och jag passade på att besöka faciliteterna där. Nu är inte det bara en toalett, utan det finns även duschmöjligheter. Det utnyttjades fullt ut sådär på morgonen. Två holländska back-packers och två medelålders tyska damer tog sin plats och det påminde mest om en campingtoalett.

Bussen skulle enligt uppgift stå framför Börshuset och vi satte oss på en bänk där. Snart började allt fler människor samlas  och vi fick uppge våra platser på bänken till mer behövande. Vi var nämligen yngst. En äldre knarrhane började tappert dirigera trafiken för att vinka sitt sällskap över gatan. Det var ju minst tio meter till övergångsstället. En dam frågade mig om vi varit med förr, och jag fick en inblick i hur pensionärslivet kan te sig. Alla gratis utflykter man kan komma med på…

Efter en stund körde två bussar upp på andra sidan gatan och alla rusade över, allt medan Knarrhanen stoppade trafiken. Två lätt förvirrade men rara reseledare försökte bocka av och springa runt stationen och kolla om folk stod vid andra ingångar.

När vi väl kom i väg frågade Knarrhanen, som satt längst fram, ‘vår’ reseledare om han kom från Stockholm. Det hördes så nämligen. Jo då, det gjorde han, hade kommit med planet i morse.  Då berättar Knarrhanen att ‘Nu passerar vi Fiskehuddorna, det är där malmöborna köper sin fisk’. Hans damsällskap suckade och undrade om han skulle guida denne bussen också? Reseledaren log och nickade artigt.

Kryssningsfartygen lägger till vid Lange linie i Köpenhamn och där fick vi ställa upp oss på en lång linje för säkerhetskontroll nedanför den enorma skutan. Det var ett amerikanskt skepp, vilket innebar att vi fått skicka in passnummer, personnummer och nästan skostorlek minst tolv dagar i förväg. Nu jämfördes de uppgifterna med verkligheten och vi fick tillfälligt byta  ut passen mot en besöksbricka som skulle bäras synligt innan vi passerade en likadan röntgen som på flygplatser.

Samtidigt gick de riktiga passagerarna (övervägande överviktiga amerikaner)  av båten och fångades mangrant på bild av en fotogenique flicka i matroskläder och hennes fotograf. Knarrhanen upplyste om att hon både hade för långt hår och för långa byxor för att vara ‘riktig’. Ingen svarade honom.

Efterhand vi passerat nålsögat slussades vi i grupper upp till trettonde våningen av skutan för lite samlad information i en av salongerna. I högtalarna meddelades att besättningen skulle ha en livbåtsövning samtidigt.

Killen som sedan guidade oss runt  var kunnig och intressant att lyssna på och absolut inte påträngande försäljaraktig. Det fanns något för alla åldrar där. Allt från lekrum, spelsalonger, champagnebar, teater, ett antal olika restauranger m.m. Skillnaden mot att resa runt på landbacken var att här checkade man in en gång, sedan hade man rummet/hytten med sig. Det verkar i och för sig tilltalande. Det som inte tilltalar mig  är att chansen att träffa människor som bor  i de olika länderna, en av tjusningarna med att resa,  måste vara väldigt liten.   Å andra sidan träffar man inte så många utanför turistnäringen på ett charterhotell på Gran Canaria heller.

Det verkade i alla fall vara en ganska behaglig tillvaro med allt serverat ombord. Serverades med besked gjordes också vår utlovade lunch. Åtminstone mina förväntningar överträffades med hästlängder. Vackert dukade bord och upplagda menyer med valbar förrätt, varmrätt och dessert. Jag körde fiskvarianten och det var lika gott som vinet som serverades till! Att det dessutom var trevligt sällskap vid bordet gjorde det inte sämre.

Jag tror faktiskt jag hade stått ut en vecka ombord!

Är man i Köpenhamn och solen skiner är det onödigt att följa med bussen hem. Efter en trerätterslunch är det motiverat att traska till Huvudbangården. Det gjorde vi, med planerna att äta lite smörrebröd innan hemfärden. Det vara bara det att efter flera stopp på vägen med både vätske- och pölsekontroll var vi fortfarande mätta när vi närmade oss stationen nästan fem timmar senare.

Det fick bli en kvällsmacka i köket istället.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i bussar, City-tunneln, Köpenhamn, Malmö, Mat, Personligt, semester, Turism, Uncategorized, utflykter. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Vägen Västerut

  1. Chorizo skriver:

    Tänk vad jag saknar att åka ML den tiden det begav sig. Kanske bolaget heter något annat nu? Ibland hände det ett och annat som vore värt ett blogginlägg. Om bloggar funnits då. Det gällde bara att ta det på rätt sätt.

    Förresten: trettonde däck, heter det. 😉 Hoppas att ni får trampa det lite länge tid i framtiden.

  2. Globetrotter skriver:

    Klart att du ska följa med mannen på en kryssning… Det är en häftig upplevelse att spendera en vecka eller så ombord på dessa flytande samhällen…
    Men ett tips på vägen: Det är själva seglingen som är resan, landstigningarna och mötet med lokalbefolkningen är en väldigt liten del. Det fick jag vackert erfara på min kryssning runt de karibiska öarna… men i slutändan var det värt det och som sagt en häftig upplevelse…

    Skepp o’hoj!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s