Mölle by the Sea

För en tid sedan fick vi ett väldigt bra erbjudande i brevlådan – den fysiska alltså – om några dagars hotellvistelse i Mölle. Motprestationen var att vi skulle lyssna två timmar på en försäljare som ville sälja in time sharing eller nåt liknande.

Vi tog bilen till Mölle på eftermiddagen, efter ett ganska snabbt packande i väskor och golfbaggar (ja, kusin K på fädernet, jag gav mig på det igen, men bara för att glädja Mannen som nyss fyllt år, och för protokollets skull blev jag inte hooked nu heller) och blev tilldelade vårt rum.

Det första som fångade uppmärksamheten – det var helt enkelt omöjligt att undgå – var ett stort buffelhuvud på väggen.  På sängen tassade lejon fram mellan marula-träden, fåtöljen hade fått sitt mönster från leoparden, en annan pall var klädd med elefanter och impalas och på gardinerna fanns såväl noshörningar, elefanter och giraffer.

Vattenbuffel

Alla de fem stora, plus några i bonus på ett hotellrum i Mölle! Som extra lök på laxen hängde det både spjut,  sköldar och tropikhjälm som dekoration på väggarna.

Sängöverkastet

Resultatet blev att jag bara skrattade, trots att det luktade mögel i badrummet och Mannen nästan direkt kom på att resegarderoben med bl a min nya fina sommarklänning hängde kvar i hallen där hemma. Hade inte rummet varit så komiskt  hade min reaktion kanske blivit en annan. Nu hade vi för alla väderliga eventualiteters skull med oss kläder så det räckte och blev över ändå.

Det kändes väldigt kolonialt, och ‘statyn’ innanför entrén där nere hade möjligen platsat i Tintin i Kongo, och inte ens den betecknas som politiskt korrekt idag.

Välkomstkommitén

Vi började med att gå ut på byn, och räknade ut att det var trettio år sedan senaste besöket där.
Backarna fanns kvar, liksom många av de stora husen. Däremot fanns inga affärer kvar, inte ens en liten jourbutik, och största hotellet hade gått samma väg som Falsterbohus och blivit bostadsrättsförening.  Vad jag inte mindes var att backarna var såå tuffa att knata uppför. För inte kan väl konditionen ha varit bättre i tonåren?  Tur att hotell Kullaberg, där vi bodde, ligger nere vid hamnen…

På väg ner mot hamnen tutade min mobil fram ett SMS om att det var fint i Mölle och ‘vi är vid glasskiosken‘ . Lilla brorsdottern med barn och väninnor var på utflykt och hade kört förbi oss och konstaterat att det var vi. Ibland är världen liten!

Middagen åt vi på hotellet där vi bodde. Mannen var nöjd, jag inte. Min helstekta spätta var bara halvstekt och delvis fortfarande röd i köttet. Servitrisen bar ut den igen och ungefär när Mannen ätit upp sin (färdigstekta) fisk kom min in igen, nu genomstekt, förmodligen i mikron, eftersom jag kände igen den rackaren och citronen var lika varm som allt annat på tallriken. Köket ursäktade och erbjöd dessert som plåster på såren.
På menyn såg morotskakan  god ut. I verkligheten var den torr som fnöske, men jag ville inte tjafsa mer utan konstaterade enbart att kvällen efter skulle vi testa ett annat ställe.

När vi sitter där och njuter av åtminstone vädret och utsikten kom en välbekant person. En av dem jag fick autograf av under popgalornas tid på 1960-talet, Clabbe. Då spelade han i Ola & the Janglers, numera levererar han mest skivor rakt över disk. Funderade på att gå fram och påminna honom om vårt senaste möte, men avstod. Jag tror inte att han känt igen mig, särskilt som jag inte fått finklänningen med.  Dessutom har även kändisar rätt att få äta i lugn och ro.

Hotel Kullaberg

Nattsömnen var god.  I ärligheten namn var jag lite orolig att buffelskallen skulle ramla ner i min skalle. Om mitt öde består av en buffel föredrar jag att möta det i Sydafrika.  Nåja, både jag o djuret överlevde natten. Det var väldigt varmt, men å andra sidan så tyst att balkongdörren kunde stå på vid gavel hela natten.
En annan kvinnlig gäst,  med dialekt från Mälardalen, berättade hellre än gärna  för den församlade menigheten i frukostmatsalen att de varit på Gotland, men bara inte pallade Falsterboveckan, utan väntade in Båstadveckan i Mölle istället, talade också om att hon andats i takt med vågskvalpet och känt sig som ett med världsaltet.

Slarvigt att jag inte tänkt på det!

Så var det dags för vårt möte med försäljaren. En – från början – väldigt trevlig ung norrman som berättade om konceptet. I korthet gick det ut på om man ‘köpte’ ett rum på hotellet för en viss tid varje år, kunde man byta detta mot vistelser på flera tusen olika hotell världen över. Tillika kunde man som medlem i RCI, som huvudorganisationen heter, förutom att byta  ut sin vecka i Mölle även boka in  hotellvistelser lite varstans för mycket låga priser.

Vi är glada för att resa och tyckte faktiskt att konceptet verkade lockande. Dock, det rörde sig om en engångssumma på ett sexsiffrigt belopp som åtminstone inte vi snyter ut sådär på studs. Till detta skulle komma en årlig avgift på knappa tretusen, men med tanke vad gossen presenterade och våra resvanor var det intressant. Medlemskapet var tillika livslångt och kunde ärvas av avkomman när buffeln ramlar ner.
Som vi förstod det skulle vår semesterlogi vara mer eller mindre betald för resten av livet genom ett medlemskap.

Vi fick bläddra i lite tjusiga kataloger, helt i klass med de andra stora resebolagens, för att se alla ställen där vi skulle kunna bo gratis om vi bytte vår Möllevecka  mot det, eller näst intill om vi dessutom ville utnyttja rummet i Mölle.

Så, vad sa vi? Jo, att det verkade intressant. Vi ville ha det på papper för att kunna gå igenom det och diskutera och sedan återkomma. Då försvann den glade gutten och ersattes av någon från en norsk nidvisa. Om vi inte slog till nu, så ville vi inte ha det. Då hade vi bestämt oss. Några kataloger eller broschyrer delade de minsann inte ut till alla som var intresserade/nyfikna.

Hur skulle det se ut?
Ganska professionellt tyckte vi.
Inte han.

Det blev ett sådant där förtrollat ögonblick då både Mannen och jag var totalt samspelta och bara gapade.

Trots att alla mina varningsblinkers gick igång för fullt ville jag ändå kunna följa upp det och frågade om han hade ett visitkort så vi kunde nå honom när vi diskuterat hur vi ville göra, men blev mer eller mindre avsnäst att så jobbade de inte, och tog vi det inte nu fick vi skylla oss själva. Folk stod mer eller mindre i kö för att få chansen.

Så tågade den tidigare så glade gutten ut och önskade oss en fortsatt trevlig, nästan gratis, vistelse i Mölle!

Sedan har vi inte hört mer från dem. Bondfångare bör kunna hålla minen spelet ut.