Det är inte så ofta man, eller åtminstone jag , går på museum på hemmaplan. Tyvärr. Vid besök på andra orter är det mycket lättare att ta sig för, hemma är det lätt att glömma att det ofta visas andra utställningar än de gamla uppstoppade rävarna.

I förmiddags ringde i alla fall äldste sonen och frågade om jag ville hänga med och titta på en utställning om Malmö från 1850 och framåt,  Tidernas stad. Först svarade jag nej, för jag hade ju fullt upp att sortera och rensa bland alla foton så att inte den nya datorn blir lika seg som den gamla.

Sedan kom jag till insikt. Denne äldste son, som jag varit färdig att adoptera bort ett antal gånger under hans uppväxt, för att han när han tvingats med på olika museer och utställningar satt sig och tjura med ett elektroniskt spel nånstans och vägrat titta på en endaste grej, denne avkomma ville nu ha med mig på en utställning! Han uppvisade ett historiskt intresse, så civilingenjör han är! Leve humanioran!

På luren igen och meddela att det var klart jag skulle med, jag kunde t o m bjuda honom på lunch först!

Utställningen är på Tekniska museet, som man inte behöver vara teknikfreak för att uppskatta!  Vi började titta på olika arbetsredskap, typ räknemaskiner och annat och läste texter om Malmös olika industrier.

I ett litet sidorum kördes filmer, klipp ur serien Mitt Hjärtas Malmö. Vi stannade i dörren och tittade, sonen och jag. Just då visades en film från en popgala. Jag kände igen lokalen, det var gamla MFF-stadion där alla banden, Tages, Ola & Jangler, Hep Stars, etc.  spelade på 1960-talet.

Jag vet, jag var där.

Min pappa var, som jag tidigare berättat vaktmästare på bygget, och det innebar en guldsits för mig. Inte nog med att jag kom in på alla galor jag ville, trots min ringa ålder, jag fick dessutom ofta komma back stage och få autografer av artisterna. Det var ett digert block med namnteckningar som lämnades över till en yngre släkting i samband med vår flytt.

Allt det här berättade jag för sonen, liksom att jag alltid fick plats längs fram. Förmodligen för att pappa skulle kunna hålla ett vakande öga på mig i folkhavet. Just då sveper kameran ut över detta folkhav och visar långt fram en liten knubbig tjej i tioårsåldern med alldeles för fin känning med vit krage. Alla andra hade polotröjor eller västar eller nåt annat häftigt för att se ut som Svenne Hedlund.

Herre Jä….  Det var ju jag som skymtade förbi på filmen!

Jag fick en tydlig flaschback av att se klänningen. Hur min mamma tvingat på mig den, jag skulle vara finklädd om jag gick på konsert. Popgala var en okänd företeelse för henne. Det var en av de allra första galorna.  Själv ville jag ha vad som helst annat än denna bruna klänning (den är så vacker till dina ögon) med vit krage, men även min ömma moder kunde uppvisa en hel  del envishet. Till råga på allt mindes jag att hon tvingade på mig stövlar och inneskor i en påse. Det var ett villkor för att jag skulle få gå, oavsett vad pappa och jag tyckte. Alltså finklänning med krage och rejäla stövlar på fötterna. Så klädd fick jag komma in och hälsa på Lollipops och Gonks och få deras autografer. Inneskorna förbarmade pappa sig över och tog hand om.

The Lollipops

Att jag dessutom hamnat på film hade jag inte en aning om.

Sonen tyckte det var häftigt att något av det första han får se på museet är sin egen morsa i sextiotalsupplaga.
Bredvid den nutida versionen som kände sig färdig för första bästa monter bredvid en uppstoppad räv eller nåt.