För inte så länge sedan fyllde en släkting 40 år och hade kalas. I hans familj ingår bland annat en son på ett och ett halvt år. Denne pigge krabat uppskattade gästerna till fullo, särskilt de kvinnliga som hade handväskor. Att damers handväskor är intressanta att undersöka är ett känt faktum, men det som lockade grabben var enbart en sak; nycklar. Barnets föräldrar varnade oss, och åtminstone jag flyttade mitt bagage utom räckhåll.

Nyckelgömmare - suddad för integritetens skull!

Snart kom lillkillen mycket belåten med en nyckelknippa, modell större, och visade upp, innan han stoppade ner den i en gästs väska. Det var hans pappas nycklar. Nu var vi med på noterna, och hans föräldrar bad oss för säkerhets skull kolla våra väskor innan vi gick, så vi hade våra egna nycklar, och ingen annans. Det var tydligen en vanlig sysselsättning att leta nycklar när man skulle iväg någonstans.

Jag kan bara konstatera att denne unge man (sonen alltså, pappan fyllde som sagt 40) har framtiden för sig.

Denna morgon har jag, som så ofta förr, mer eller mindre tvingats delta i Mannens gömma-nyckeln-lek. För någon vecka sedan var det hans jobbenycklar som var borta och som slutligen dök upp under sätet i hans bil, nu var det hemnycklarna.

Numera vägrar jag springa runt och leta rent fysiskt efter hans nycklar som allt som oftast är försvunna. Av någon konstig anledning. Det är inte troligt att det är någon osalig ande med fäbless för att gömma nycklar som tar dem, eftersom mina ligger däremot kvar där jag lade dem – om jag stoppat undan dem alltså. Annars finns risken att någon mig närstående lånat dem, för att hans egna inte hängde på hans nästipp.
Min hjälpsamhet, om jag nu är på det humöret, när någon frågar var hans nycklar är brukar numera inskränka sig till att  svara:

– Där du har lagt dem.

Det blir aldrig uppskattat, hur sant det än är.

Då måste jag, för att rädda äktenskapet, hjälpa till att tänka logiskt. Ställa relevanta frågor, med andra ord.

– När hade du dem senast?

Här kan svaret vara mycket svävande, allt från för fem minuter sedan (då fortsätter jag med vad jag gjorde innan), till för några dagar sedan, vilket kräver en insats av Miss Marple.

– Vad hade du på dig då?

Det svaret kan vara ännu mer svävande, men nycklarna har hittats i allt från badrocksficka, till cykelkorg och i tvättkorgen.

Efter många om och men i morse kom Mannen fram till slutsatsen att han senast haft sina nycklar i går morse. Därefter hade han varit både på jobb, ute hos kunder och på fotboll med ett gäng andra gubbar. När han kom hem hade jag precis kommit från bion och hade redan låst upp. Med mina nycklar. Hans hade alltså varit på rymmen i ett dygn.

Det fanns inte på hans arbete heller, och jag började fundera på om han satt dem i dörren samtidigt som jag öppnade och om de suttit där när tidningsbäraren kom i morse. Men nej, Mannen var helt säker på att han inte haft dem då. Vid närmre eftertanke kom han på att han inte hittat dem vid lunchtid heller. Nu talade han om att jag måste hålla mig hemma när han kom från jobb så han skulle komma in. Tydligen hade han glömt ta  sin pilla också.

Nu fick Misss Marple verkligen kopplas in. Vi hade ju haft följe ner i går morse, jag skulle ut och stava och han cykla till jobb. Jag bar stavarna och han fick förtroendet att ta slasken. Slasken! För att slänga den måste man öppna till miljöhuset med nyckel, och det hade han gjort, medan jag försäkrade en taxichaufför om att han var på rätt gata och att det inte var jag som skulle åka med honom.

Lika bra att göra ett undantag och en insats och kolla soptunnan och cykelparkeringen. Sopkärlen var nytömda och det fanns inga nycklar vid cykelparkeringen. Men om han lagt dem i soprummet hade troligen någon granne hittat dem och lämnat in i receptionen. Jag traskade dit, och jodå, mycket riktigt, där var de inlämnade. Ibland är det väldigt bra med receptioner.

Ett telefonsamtal till Mannen och han får förhoppningsvis uträttat något vettigt på jobb idag också.

Men varför, varför är det så svårt att hålla reda på nycklar? Särskilt för män. För inte så länge sedan pratade jag med en manlig vän i telefon och noterade att jag inte hade hans fulla uppmärksamhet. Jodå, sånt märks och jag frågade. Han letade efter sina bilnycklar samtidigt.

Visst det har hänt att jag letat efter mina nycklar också, men inte tillnärmelsevis så ofta. Då är anledningen ofta att fodret i handväskan eller jackan gått sönder och det ligger där och skumpar. Om ingen lånat dem alltså. Då har jag mig helt och hållet själv att skylla säger en väninna som också har en nyckelletande/lånande man. Hon sover med sina i en kedja om halsen, säger hon.