Pimpad

Inte jag alltså, men min arbetsplats.

Vi har i alla år gjort en utflykt en av de sista dagarna på vårterminen, när eleverna har lämnat bygget.  Ibland har det varit väldigt lyckat, ibland lite mindre. Men inte värre än att vi har kunnat skratta åt eländet efteråt. För egen del har jag uppskattat turerna, även om jag önskat att vi hade fått veta i förväg om vi skulle till storstad eller obygd.

I år blev det ingen utflykt. I stället fick vi besked att vi skulle Pimp the school. Även som lärare i engelska var jag lite undrande… Såå dålig är väl inte kommunens ekonomi?
Först på programmet stod att en inredningsarkitekt och inspiratör skulle peppa igång oss. Hon presenterades av tre hurtfriskt fnissiga småchefer som verkligen gjorde vad de kunde för att få oss positiva till att städa. För det var det det handlade om. Rensa ut allt det gamla och göra plats för det nya. Alltså storstädning.

Nu var tyvärr inspiratören inte så särledes inspirerande, utan höll en alldeles för lång bildpresentation av sitt eget imponerande CV. Påminde en del om Gunvor i Starke man på rösten.  Mer uttråkande än inspirerande.  Men det var kanske avsikten, att vi hellre skulle städa än att fortsätta lyssna på henne? En manlig kollega tyckte att skolan istället kunde betala honom ett antal tusenlappar för att stå på scenen och göra bort sig.

Städningen skulle dessutom vara en tävling mellan arbetsrummen och det rum som vann fick ett fint pris. Vi var några arbetslag som dessutom skulle byta arbetsrum, vilket innebär att allt skulle packas ner i flyttkartonger (som ingen tänkt på behövdes) alternativt slängas i sopsäckar (som knycktes som lokalvårdarna). Rumskamraten och jag var listiga och plockade med oss en av de få säckakärrorna direkt. Till andra våningen, där vi huserat, går en hiss. En mycket speciell hiss, där man måste ha nyckeln omvriden samtidigt som man trycker på knappen för att den ska förflytta sig. Det går inte fort, det kan jag lova.

Vi försökte parera ut- och insläpning av grejer med kollegorna i arbetsrummet som vi skulle byta med. Ett visst kaos uppstod, men det var hanterligt. Utöver detta hade vårt arbetslag tre salar som vi skulle städa på vår lott. Ungefär samtidigt fick jag bekräftat att salen där min särskilda undervisning bedrivits verkligen skulle bytas, och till vilken.
Båda dessa salar hade trillat bort från listorna på salar som fördelats mellan arbetslagen.
Enbart en kände sig manad att packa ihop allt material. Undertecknad. Om jag säger som så var inte humöret på topp. Jag hade definitivt föredragit att sitta på en utflyktsbuss istället, särskilt som ingen lyckats förklara för mig varför vi egentligen ska flytta runt. Jag hade haft bättre lösningar på det, men de hade liksom inte gått ända fram.

Den stackars inspiratören stack in huvudet i den särskilda salen när jag stod där, arg och svettig  (pillerna hjälper inte mot allt) och undrade lite hurtfriskt hur det gick, om jag inte tyckte det blev fint. Absolut fel fråga, vid fel tillfälle, av och till fel person. Det är inte ofta jag ber okända personer (inte kända heller, faktiskt) försvinna ur min åsyn fortare än kvickt. Fast inte riktigt så artigt. Men det händer.

Även om hon var en usel föredragshållare och inspiratör hade hon i alla fall självbevarelsedrift och bara försvann.

Det fanns inte en chans att hinna få klart den salen tills vi skulle samlas för att festa. Vi fick tjugo minuter på oss att pimpa till oss själv innan, men jag insåg det lönlösa i även det projektet och nöjde mig med ett tag med hårborsten innan vi traskade bort till den andra skolbyggnaden. Efter att ha serverats cider och helstekt gris blev det avtackningar och tal. Om någon undrar hur det gick med den vegetariska veckan så gick det inte. Inte med kaffet heller, för den delen.

Festkommittén hade annonserat musik och dans efter maten, men jag kände mig mer i fas med grisen än på festhumör och valde – tillsammans med många  andra – att åka hem istället.  Har man agerat flyttgumma och städtant en hel dag är åtminstone inte mitt festhumör på topp.

Dagen efter ägnades först åt utvärdering och sedan fortsatte jag med ‘min’ sal. Närmsta kollegan förbarmade sig och hjälpte till. Tack!! Efter lunch ( i fjortonde timmen) fick jag dessutom preliminärt reda på min tjänstefördelning till nästa läsår. Framförhållningen är inte alltid så god. Tjänstefördelningen innebar att ytterligare en lärare ska jobba med de särskilda eleverna.
Hon fick idag ta över det jag inte hade hunnit med till klockan fyra när jag gick hem.

För en vecka sedan hade jag lite planer på att storstäda arbetsrummet här hemma första lovdagen. Jag tror faktiskt det får vänta.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Min tid delar jag mellan att undervisa, mestadels inom vuxenutbildningen, och fotokonst. Det händer också fortfarande att jag skriver en blogg då och då. ;-) I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Part of my time I teach, mostly adults, and the rest of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Pimpad

  1. Anonym skriver:

    Det är inte allt jag saknar…Känner väl igen tendenserna. Och så förväntar de sig att ni ska Halleluja hela dagen!
    Du skriver så bra och alltid så jättetrevligt att läsa.
    Vänta nu med ditt eget arbetsrum himmavid tills du verkligen känner för uppgiften!
    Kram på sig !
    Hoppas du får ett underbart välförtjanat sommarlov/liv.
    Hälsningar
    Passionären

  2. Chorizo skriver:

    Liknelsen med ditt festhumör och den helstekta grisen var suverän. Speciellt efter att den blivit uppäten. Humöret kan inte alltid vara på topp. Inte efter att efterlängtad utflykt ersatts med tråkigt städande.
    Förresten, det fina priset? Jag blev lite nyfiken på det!

    • Monica Lindhe skriver:

      Det var ett presentkort i ett stort svenskt blått möbelhus. Och det var inte vi som vann. Vi får bekosta rosa doftljus själv 😉

  3. Anonym skriver:

    ”Jag lovar att försöka låta bli att gnälla” ja haha du lyckas ju inte särskilt bra!

    • Monica Lindhe skriver:

      Ah, någon anonym som läst presentationen av bloggen! Jag är första kvinna att erkänna att jag inte lyckas alltid – med att inte gnälla alltså – även om ambitionen finns… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s