På lördagen fanns värmen kvar i stan, i en fuktig version som då och övergick i regnskurar. Alltså ett ypperligt tillfälle att köpa dagsbiljett  till allmänna kommunikationsmedel.

I reseguiden  stod nämnt en lågprisbutik med kläder från de stora modehusen,  kläder i hög kvalitet från elegant till trendig stil och möjlighet att fynda. I vissa frågor är jag envåldshärskare. Affären låg en bit bort, men bussen som stannade utanför hotellet gick till Parco Sempione och därifrån kunde man gå.

Parco Sempione visade sig vara en grön, vacker oas, nytvättad och frisk av regnet. Vi gick genom den och kom upp till Arco della Pace vid södra ändan av Via Sempione.  Denna triumbåge byggdes 1907 för att Napoleon skulle passera genom den när han hälsade på i Milano, men den hann inte bli färdig i tid. Nu gick jag under den i stället.

Arco della pace

Vårt (mitt) mål låg på fjärde tvärgatan till höger, och det var inte svårt att hitta gatan. Däremot höll vi på att passera själva klädesaffären. Jag hade förväntat mig en större och pampigare entré än en skylt som hänvisade in på en gård, men namnet stämde så in vi gick. Och ganska snabbt ut igen. Design i all ära, men allt är inte snyggt.  Kostar det dessutom som en chartervecka i Spanien, trots att det är halva priset, är det lätt att avstå.

Ut på Sempione igen och hoppa på spårvagnen. En modell äldre med bland annat taklampor  i glas och mycket charm.  Den tog oss tillbaka till centrum.

Spårvagn

Efter lunchen, en riktigt god pizza, hoppade vi på en annan spårvagn som kom i vår väg. Nu åkte vi  så långt norrut vi kunde komma. På vägen konstaterade vi att vid några kvarter var alla skyltar på kinesiska. Vid ändhållplatsen talade chauffören om för oss att vi måste gå av, så vi smet över gatan och hoppade på i motsatt riktning, för att hoppa av igen vid Chinatown. Om det verkligen är ett Chinatown vill jag låta vara osagt, men både folk och affärer hade helt klart sina rötter i det stora landet i öster. De flesta i alla fall, för vi hittade en liten italiensk vinbutik. Som på så många andra ställen serverade småplock till vinet, inte bara chips och oliver utan även salami och små bruschetta med olika fyllningar.

Vinbutik i Chinatown

Ett antal olika spårvagnar och bussar senare drog vi oss tillbaks till hotellet. Att köpa dagsbiljett för 3 Euro var ett både billigt och trevligt sätt att se Milano utanför de vanliga turiststråken. Vi behövde aldrig vänta många minuter och när det såg intressant ut hoppade vi av och gick en sväng.

Kvällen skulle tillägnas en Ossobuco Milanese, så mycket var klart. Killen i receptionen tipsade om ett ställe lite söder om själva city, och menade att det var bara turistmat och priser därefter runt Piazza del Duomo.
Det blev alltså att utnyttja biljetterna en sväng till. Tidigare hade vi frapperats av att Milano var så tyst, nästan ödsligt, så fort man kom utanför gamla stan, men nu fick vi definitivt omvärdera det. Vi hamnade nere vid kanalen. För det finns en kanal, Naviglione Grande,  som började anläggas redan på  1100-talet som en förbindelse med Lago Maggiore.

Idag har området runt kanalen blivit ett område med massor av krogar och folkliv som påminde lite om Nyhavn i Köpenhamn.

Restaurangen vi blivit rekommenderade, Trattoria Milanese, låg strax intill och serverade utan konkurrens resans bästa mat.  Förutom Ossobuco med risotto, så som den ska vara, hade de en Tiramisú, värd en resa i sig, som dessert. Att de sedan utöver vår beställning skämde bort oss med salami som aptitretare, dessertvin till efterrätten och grappa efteråt gjorde inte saken sämre. När jag till och med uppskattar en grappa kan förfallet kännas nära…

Utmed kanalen hade ett antal gatuförsäljare dukat upp sitt sortiment av väskor, skärp, etc. En handväska till behövs alltid och jag hade snart spanat in den jag ville ha. En konsultation av två italienska tjejer som precis köpt var sin annan väska för 15 euro styck  lade ribban. Försäljaren gick ut starkt med 35 Euro, men det slutade med 15, som jag ville. Då hade han sprungit i fatt mig tjugo meter bort. Det gäller att vara tuff i affärer.

På vägen hem dök morsan i mig upp.  En kille i övre tonåren hade fått mer är för mycket av det goda och var direkt grönblek om nosen, trots att han lyckats få upp fönstret på spårvagnen.  Jag kunde inte låta bli att tala om för honom att han inte skulle dricka mer under kvällen och han tittade upp, lyckades fixera blicken på mig och svarade med en hickning:

– Stanotte? No, mai. (I kväll? Nej, aldrig.)

Vissa beslut är tydligen gränsöverskridande.