Det är förvånansvärt hur tyst det kan vara i en storstad. Vi bodde i utkanten av det centrala gamla Milano, och ändå var det knäpptyst. Jag vaknade till en gång av en rusande motor utanför, annars sov vi som stockar till klockan nio på morgonen.

Vår plan var att hoppa på en sightseeing-buss för att få en överblick av stan. Receptionisten sade att vi skulle ta buss 94 till Castellet, för det var därifrån turistbussarna utgick. Vi tittade på kartan, mätte med tummarna och kom på att det bara var dubbelt så långt som till Domen. Dit hade vi gått på tio minuter kvällen innan, och en tjugo minuters promenad i solsken är inget för en skåning, eller två.

Piazza Duomo var full av turister, vi gapade en stund och fortsatte upp till Castellet. Biljett till sightseeing-bussarna skulle köpas ombord. Kontant. Till det facila priset av 20 Euro per skalle. Då kunde man i gengäld åka hur mycket man ville under två dygn. Några 40 Euro i kontanter hade vi inte, utan gav oss på jakt efter en uttagsmaskin.
Den förste vi hittade kunde man bara använda italienska kort på. Tre kvarter längre bort fanns en som man höll på att serva. Slutligen kom vi fram till en tredje.

Kontantlös sångkör

Det var bara det att en hel sångkör (att döma av deras t-shirts) var i trängande behov av kontanter, de med, och de var före oss.

Det blev alltså att traska vidare på jakt efter nästa bankomat. Nu var det rysligt varmt, en bra bit över 30 grader, så det var nödvändigt med vätskekontroll. Som för alla sanna italienare är det latte eller capuccino som gäller före lunch, och espresso efter. Plus lite sval dricka däremellan, såklart.

Sittande där med vårt kaffe kom vi på att det var löjligt dyrt att åka turistbuss. Vi hade ju en bra guide-bok och allting värt att se verkade finnas inom promenadavstånd. Dessutom kunde man köpa en- eller tvådagskort till bussar, spårvagnar och metro för tre eller fem Euro. Alltså blev det ingen turistbuss utan apostlahästarna runt.

Efter  Castellet och La Scala (som naturligtvis inte hade någon opera under vårt helgbesök) började lunchtarmen kalla. Vi passerade just ett café med mycket gäster, Café Verdi, och slank in och lyckades få ett bord. Tjejen som jobbade där jobbade verkligen för brödfödan. Hon sprang runt och dukade av, dukade, tog upp beställningar, serverade och lämnade notor till gästerna.

Café Verdi

Tyvärr var den Risotto Milanese vi beställde inte lika bra, utan närmast oätlig med torrt färgat gult ris (ingen saffran när det) och lite förtorkade baconbitar. Men ölen var god. En medelåders man kom in och satte sig på platsen närmast köksluckan där servitrisen sprang som mest. Han var tydligen stammis. Troligen inte på grund av maten, utan på grund av personalens akter som han inte släppte med blicken en sekund när hon vände den sidan till. Varje gång log han som Mr Bean.

Ut på Piazza La Scala mynnar en av utgångarna från Galleria Vittorio Emanuele II. En imponerande galleria där såväl tak som golv krävde uppmärksamhet. Det var knappast några vanliga plattläggare som reparerade mosaiken på golvet där.

Inga vanliga plattläggare

Galleria Vittore Emanuele -tak

Becks är en av Italiens finare mataffärer där de flesta delikatesser kan köpas över disk. Det var ett imponerande sortiment, mycket smakfullt exponerat och jag plockade upp kameran för att föreviga. Ett foto hann jag med innan personal rusade fram och mycket vänligt – men bestämt – talade om för mig att det var förbjudet att fotografera där. Möjligen kunde det bero på gästernas integritet. Många kom i limousiner där de kostymklädda chaufförerna väntade  på gatan och livvakterna gick med och bar kassarna. Kännetecknet för dessa kunder var att kvinnorna, oberoende av ålder, var välklädda och slanka, med långt blont rakt hår.
Där fanns även en servering högst upp och vi kunde inte motstå frestelsen att sätta oss. Genast kom en kypare fram och räckte över menyn. Det blev en tallrik utvalda ostar och var sitt glas Pinot Grigia. Ska jag beskriva det med några få ord blir det diskret elegans och en doft av den finare världen.

Becks

Hovmästaren, eller månne Capo di tutti i Capi, dök upp och tog i hand och hälsade på de mer prominenta gästerna. Hans röst var som Marlon Brandos i Gudfadern. Så lät förresten alla hovmästare på alla ställen. Mystiskt.

Santa Maria Nascente