Resa till Milano

Vi har varit på resa, Mannen och jag.  Fem dagars ledighet i följd är som gjort för att resa upp samlade bonuspoäng innan de bränner inne, och denna gång var det Milano som blev målet.

Kristi himmelfärdsdag är en lämplig flygdag och efter en tur över bron kom vi till Kastrup. Samma kort som bidragit med resan har också en lounge där, och efter en rekogniseringstur i alla taxfria (inga hundar alls faktiskt) affärer hamnade vi i den.
För många år sedan, när Mannen tillbringade större delen av sin tid på resande fot var samma lounge en RVC-dito. Jag vet inte vad RVC stod för, men det var onekligen flådigare där då, vid de få  tillfällen jag fick äran att följa med dit in. Då var det en kostymnissarnas högborg och det hände att jag var den vackraste (och enda) kvinnan i lokalen. Inte för att någon tog någon som helst notis om det, för alla var strängt upptagna med sina mobiler, Dagens industri eller någon annan underhållande tidning. Men det var intressant att begapa.

Nu har denna lounge blivit mycket folkligare. Det finns både kvinnor och barn där, och t-shirt och jeans är den vanligaste klädseln. En man i övre medelåldern som hade kostymen kvar, fixade inte kaffemaskinen och ropade lite gnälligt på sin fru. Hon, iklädd glittriga platåsneakers och fabrikstrasiga jeans,  ryckte snabbt ut till hans bistånd.
Den övriga servicepersonalen var av utomeuropeiskt ursprung och hade uniform.

Flygresan gick väldigt smidigt, vi landade på Malpensa och tåget gick som det skulle in till stan. Sista biten fick bli taxi eftersom det inte gått att klura ut något annat sätt via nätet. Hotellet, Canada på Via Santa Sofia, visade sig uppfylla nästan alla förväntningar. Alla utom Internetanslutning, för den låg nere. Å andra sidan blinkade bara min medhavda lill-dator till innan den bestämde sig för att vara släckt. Den kanske är tjurig för att jag köpt en ny laptop och därmed degraderat den till att bara vara minst? Det blev alltså till att göra anteckningar i lilla boken istället, som förr i tiden.

Hotellpersonalen tipsade om en restaurang i närheten, men när vi väl hittat dit var den nästan folktom och vi gick tillbaks till ett annat ställe vi passerat och som var fullt av gäster. Bio Pizza hette det och vi var de enda icke-italienarna  där. Sådant brukar vara ett gott tecken, och det var det, liksom maten.

Senare på kvällen gick vi ner till Piazza del Duomo, som ibland kallas milanesernas vardagsrum. Stort och pampigt, och Domen är praktfull.  Luften framför piazzan lystes upp av blåa självlysande små snurror som gatuförsäljarna med ett lätt grepp fick att flyga upp i höjd med domens högsta spiror.

En äldre man köpte en till sitt barnbarn och skulle visa sig på styva linan. Snurran flög upp cirka en och en halv meter innan den störtade till marken. Mörk som en skadskjuten fladdermus. Barnbarnet tittade längtande efter gatuförsäljarnas snurror i stället.

Plötsligt hördes ett ilsket visslande och ringande i klockor. På en av tvärgatorna uppenbarade sig cyklister i massor. Alla utrustade med visselpipor och ringande på sina cykelklockor. Vad de demonstrerade mot fattade vi inte, de hade liksom inga plakat, men vi gissade att de var mot de usla cykelvägarna i stan. Lite varstans fanns det lånecyklar man kunde använda för en billig peng. Det verkade tilltalande tills vi insåg att cykelbanor var ett helt okänt begrepp och att det dessutom dånade fram spårvagnar överallt, i precis lagom spårbredd för ett cykelhjul att fastna i. Förmodligen var det det som de som trotsade döden och ändå cyklade, protesterade mot.
Poliserna av olika slag som stod i klungor på piazzan bara log.

När vi kom tillbaks till hotellet upptäckte jag förresten en sak till som kunde vara bättre. Det fanns bara ett stort täcke i dubbelsängen. Jag behöver kunna vifta med ena benet utanför täcket, oavsett vilken sida jag ligger på och det fungerar inte om det ligger en Man, inrullad som en puppa, i det gemensamma täcket. Numera är jag i den åldern att min termostat är ur funktion, och gemensamt täcke är alltså ingen hit. Tack och lov fanns det lufkonditionering i alla fall, för utetermometern stod på 28 grader när vi kom till hotellet igen, efter midnatt.

Cykeldemonstration

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Cykling, Flygplatser, nattliv, Resor, Restauranger, semester, Turism, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Resa till Milano

  1. Chorizo skriver:

    Tråkigt att nätet inte fungerade. Idag tillhör en fungerade nätanslutning ett måste på ett anständigt hotell. Åtminstone i en större stad i Europa. Jag läste förresten någonstans att FN anser att tillgång till Internet idag tillhör de mänskliga rättigheterna. – Annars verkar er resa varit trevlig. Skönt att få komma bort från hemknutarna en stund.

    • Maclindhe skriver:

      Det är nästan lite läskigt så beroende man blivit av att ständigt kunna vara on-line! Nu blev det i stället att leta öppna nätverk med mobilen, samt mycket att skriva efter hemkomsten!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s