Statist i Verkligheten

Nej, jag har inte läst (om) Pär Lagerkvist, inte heller gett mig på min självbiografi eller svävat ut i något halv- schizo utanförskap. Jag har bara, tillsammans med Mannen, yngste sonen och hans flickvän, varit statist i just Verkligheten.

För att börja från början; Facebook är ett socialt nätverk där man kan ibland hittar bekanta på oväntade ställen. Det gjorde jag för ett tag sedan – på en avlägsen f.d. ingift släktings sida fanns en nuvarande granne till mig. Så förutom att hälsa och prata med varandra när vi ses här är vi numera även vänner på Facebook. På hans facebook-sida dök det upp en annan gammal bekant, Malin Fors, som var med och gjorde en dokumentärfilm om poliser och unga rånare i Malmö. En film där dottern medverkade, och även jag fick äran att lufsa förbi.

Malin och jag blev också facebook-vänner och hon skrev och berättade att hon nu håller på med en film om Kalkbrottet.

Kul, svarade jag, där bor jag nu!
, tänkte Malin, hon bor ju i Falsterbo.

Jag måste ha gjort ett sansat och klokt intryck på henne, när vi träffades tidigare!
När Malin sedan besökte vår gemensamme vän här i Påfågelshuset berättade han för henne att jag också bor här, och hon fick omvärdera min senilstatus.

Filmen hon jobbar med nu ska förutom naturen även skildra lite av hur människor levt förr och nu  runt Kalkbrottet. Hon undrade om de fick filma från vår lägenhet, för att visa hur yngre människor lever här.
Det innebar, om någon undrar, att vi hade passerat bäst-före-datum och yngre statister skulle lånas in.
Eftersom jag vet att hon är en seriös filmare svarade jag ändå ja.

För att visa hur det var förr  i tiden skulle det också filmas på museet, med tänkta kalkbrottsarbetare från då.

Avkomman är däremot i passande yngre ålder, och det blev bestämt att yngste sonen med flickvän skulle statera. På något sätt blev det sedan bestämt att även vi skulle vara med, och tillika ett inhyrt ‘barnbarn’ .

Klädsen skulle vara den vanliga lediga vardagsklädseln, som vi kände oss bekväma i. Dock inget småmönstrat.

Tror någon i sin enfald att jag, i all min icke-existerande fåfänglighet, bara drar på mig något löst och ledigt då? Utan att tänka närmre på det? Haha!
Mörka kläder gör att man ser smalare ut, så först ratades allt ljust. Sedan ratades de kläder som jag redan på tidigare foto konstaterat är förfetande. Nu blev urvalet mycket begränsat, och det är bara att erkänna att jag tillbringade fredagseftermiddagen i diverse olika provhytter. Självinsikten segrade dock, så det blev  inget nytt, utan ingångna kläder! Det fick bära eller brista.

I går kom hela teamet. Förutom att de var laddade med sin tekniska utrustning, hade de även med rikligt med fikabröd och tillbehör.   Rälser byggdes upp, först genom lägenheten, och sedan på balkongen, för att kameran skulle kunna  rulla. Ingen dogmafilm här inte. Kaffe, te bryggdes och dricka hälldes upp. Inte bara för våra att fylla våra magar, utan också som rekvisita.

Vi skulle nämligen sitta på terrassen och se naturliga ut. Först var tanken att det unga paret skulle sitta vid bordet och jag komma ut med en kopp kaffe och korsordsbilagan i avisan. Faktiskt helt naturligt en lördagförmiddag.

Det gjordes ett antal omtagningar, allt medan grannarna såg allt mer undrande ut för varje gång jag stegade fram och tillbaka på balkongen med samma grejer.

Av någon anledning som jag inte vill fundera närmre på ändrades rollerna, så att jag placerades vid bordet från början (och förhoppningsvis blev mindre ‘profilerad’) och sonens flickvän kom in med kaffe. Vid varje tidigare omtagning hade hon hällt upp ett glas juice till sig och druckit ur. Nu började hon bli sprängfärdig och se ut som hon aldrig mer ville titta åt äppeljuice.

Mina solläsglasögon platsade inte i bild, och  jag tog snällt av dem. Det innebar att jag inte såg ett jota av vad det stod i korsordet, men eftersom jag inte vill verka dum på filmen fyllde jag i ändå. A-Ö.

Mannen och ‘låtsasbarnbarnet’ skulle samtidigt stå och titta ut över Kalkbrottet. Vid varje omtagning fick lill-killen  ett nytt chokladkex och så småningom blev han så socker-speedad att hans medföljande mamma också fick ställa upp för att hålla i honom!

Efter några timmar var filmarna nöjda och packade ihop all sin utrustning. Yngste sonen var lite förvånad att det krävts så många omtagningar.
Själv tyckte jag det gått undan. Min tidigare statisterfarenhet från Lust och fägring stor består av en heldag på en kyrkbänk i Johanneskyrkan.
Då är några timmar i solen på terrassen ingenting!

Om någon undrar är filmen ska visas, blir det någon gång nästa vår.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i boende, film, Generationer, IT, Limhamn, Personligt, Sociala medier, Tv-program, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Statist i Verkligheten

  1. Statisten skriver:

    Hejsan,

    Statera kan vara skoj. Jag gör det själv ibland 🙂

    Hälsningar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s