En del av mitt arbete handlar om särskild vuxenutbildning och vi som sysslar med det titulerar oss särvuxpedagoger.  Många av oss är ensamma om det uppdraget på våra orter och uppskattar därför alldeles speciellt våra träffar eller konferenser ett par gånger om året. En gång lokalt, en gång riksträff då vi kan dryfta våra pedagogiska spörsmål med likasinnade . Nu är det dags för den lokala skåneträffen, i år i Klippan.

Den började inte förrän på sena eftermiddagen så jag hann först med mina vanliga lektioner, innan jag efter att noggrant ha studerat kartan och tryckt ut vägbeskrivning från Eniro satte mig i småfranskan och rattade norrut.

Skåne i maj är vackert. Eftersom jag hade gott om tid körde jag inte fortare än jag behövde. Rapsfälten lyste gula, och himlen var – om inte MFF-blå – melerad i olika ståblå färger som då och då släppte ner lite välbehövlig fukta på åkrarna.

Trafikplats Kropp, mot Stockholm. Allt enligt planerna. Vidare av mot Kristianstad och ut på 21:an. Ojdå, sista delen av raden hade inte skrivits ut, men det måste ju vara ditåt. Åt vänster alltså. Efter ett antal km började jag fundera om det verkligen var rätt håll. Min inre kompass vibrerade oroväckande. Lika bra att köra in på en vänstersvängsficka och kolla papperna lite närmre. Det blev jag inte klokare av. Skulle jag köra vidare eller vända? Då såg jag en cykel med knappt styrfart närma sig i motvinden. En liten farbror på tur. Av bilen och fråga honom. Hans gråa hår stack ut i tofsar under den blå toppluvan och en droppe seglade ner från hans röda näsa.

– Ursäkta, undrade jag, men åt vilket håll ligger Klippan?
– Hehe, svarade gubben.
– Ligger Klippan ditåt eller ditåt? frågade jag och pekade.
– Hehe, sade gubben igen, samtidigt som hans tunga for ut som en orms och fångade upp nästa droppe från näsan.

Det är då man plockar fram den särskilda pedagogiken, lägger handen på gubbens axel för att få kontakt, spänner ögonen i honom och med sin tydligaste artikulation upprepar frågan.

– Hehe, sade han än en gång, men nu tillade han – Ditåt, och pekade. Åt det hållet jag kommit från.

Det var alltså bara att vända och köra tillbaks.

Kollegorna i Klippan hade skickat en karta som visade att skolan vi skulle hålla till på låg bredvid Preem-macken.  Det första jag såg när jag kom in i Klippan var en Preem-mack. Super. Men var fanns skolan då? Det blev att kliva av och fråga igen. Svaret blev vid den andra Preem-macken. Hur kan en håla som Klippan, som fick titeln köping 1945 ha två Preem-mackar? Det har de i alla fall, och jag fortsatte Storgatan upp. Planerna att checka in på Gästis innan vi började hade blåst bort på vägen åt fel håll.

Längre fram såg jag en typisk skolbyggnad och saktade in. Kommunal Vuxenutbildning stod det i fönsterna. In på parkeringen som var väldigt tyst för att vara parkering för en särvuxkonferens. Vi brukar höras mer.

Och var de såg Preem-macken var en fråga. Dörrarna var låsta. Som tur var kom en kvinna jag kunde fråga. Hon talade om att Komvux flyttat längre ner åt gatan. För flera år sedan. Precis bredvid Preem-macken. Påminn mig att tanka på andra ställen framöver!

Jodå, jag hittade dit, och mötte ett gäng gamla bekantingar redan på parkeringen. Något sena kom vi igång och fick förutom fika först en intressant film och föreläsning till livs innan vi  fick en guidad visning av St Petrikyrkan , ett spännande byggnadsverk i tegel ritat av arkitekten Sigurd Lewerentz.  Såväl den yttre som inre miljön var inspirerade.

Tre bugande lyktor utan St Petrikyrkan

Vuxeleverna på restauranglinjen serverade oss en god trerätters-middag i sitt kök, och sedan  kom jag långt om länge till gästis, som numera inte alls var ett gästis, utan ett Best Western Hotel. Först hittades inte min bokning och sedan fick  tjejen i receptionen följa med upp och kolla om det var städat. De hade haft tjugo rum som checkats ut under dagen och städpersonalen hade inte hunnit städa alla. De var kanske mentalt kvar på gästis-nivå när det var fullbelagt med mycket färre rum? Rummet var städat och jag hann med ett glas vin i baren därnere med kollegorna innan sängen kallade. Och knirrade. Den var skön, men knirrade så jag vaknade varje gång jag vände mig.
Vaknade gjorde jag också när Klippans framtid rastade sina Volvo 140, eller vad det nu var för gamla kärror, för full gas utanför, eller när sopbilen tömde soptunnorna och återvinningskärlen  vid 5,30.

Dagens föreläsningar var genomgående bra så jag höll mig ändå vaken. Efter lunch på ett äldreboende hanns det med ett besök på Klippans yllefabrik. Där fanns både vackra plädar, dukar och smidessaker och jag hade kunnat spendera många slantar där innan det var dags att ställa kosan söderut igen och lämna Klippan med firande norrmän och allt.

Hem hittar jag i alla fall.

Norrmän firar den 17 maj även i ett regnigt Klippan.