Allt som oftast plingar det till i min mobil. Ibland händer det att det faktiskt är något personligt  meddelande riktat just till mig och ingen annan.

Ibland är det till mig, som en i de utvaldas skara. Alltså massutskickade reklam-sms från  något företag som valt ut just mig för att få ta del av deras oemotståndliga erbjudande, t ex 25% på alla byxor på Kapp-Ahl mot uppvisande av SMS:et.

Någon undrar så klart varför jag är så korkad att jag lämnar mitt mobilnummer till företag. Jag med – undrar alltså. Men på något sätt går det med automatik när man fyller i de där lapparna för att bli Medlem med stort M. Och få ytterligare ett litet plastkort att fylla plånboken med.  Dessutom har jag bara ett mobilnummer och kan inte använda ett speciellt reklamnummer, som jag gör med mailen.

Numera har jag sorterat bort de flesta medlemskort och har bara kvar de jag verkligen använder, typ ICA och IKEA.
Många affärer verkar ha insett att deras medlemskort börjar bli ett irritationsmoment och har övergått till att ta det på personnumret istället.

Framför mig ligger att inbetalningskort på 60 kronor, för ett års fortsatt medlemskap i H&M Club. Först trodde jag det var ett skämt, men ack nej. Eftersom jag under året inte handlat för de 2000:- som krävs får jag betala för fortsatt medlemskap. Men handlar jag inte mer än så där behöver jag inte vara medlem heller.  Så tyvärr H&M, ni behöver inte räkna med mig som medlem framöver. Hittar jag något i era affärer tror och hoppas jag att jag kan köpa det ändå.

Är det inget personligt eller reklam-SMS som plingar i mobilen är det nästan alltid nästan alltid samma text som visar sig:

”Välkommen till Danmark”

Just det, vårt västra grannland som knappast utmärker sig för att välkomna världen. Samma land som nu vill införa passkontroll, inom EU.

Dit är jag alltså välkommen, flera gånger om dagen, vare sig jag befinner mig på hemmaplan eller på jobb. I och för sig ligger båda platserna nära Öresund och Danmark, och ryktet om min förträfflighet har kanske spridit sig över vattnet. De vet att jag med en stunds betänketid kan räkna till 100  och även kan uttrycka vissa artighetsfraser på hyfsat förståelig  danska.

Annars måste jag tona ner min hybris och inse att det helt enkelt är mobilen som inte hittar en svensk sändare utan använder en dansk istället.

Härom dagen när jag var ute och gick fick jag för mig att kolla om den smarta telefonens navigator visste var jag var.  Antingen var den eller jag vilse. Själv var jag helt övertygad om att jag var i Hammars Park, Limhamn, Sverige men enligt tele-fånen befann jag mig i Brugge i Belgien.
Där har jag aldrig varit, så jag tog ett djupt andetag och jag tittade mig förväntansfullt omkring. Ungefär som jag hamnat i någon  film och vips strålats till en annan plats utan att behöva visa passet när jag passerade Danmark!
Men jag befann mig i samma grönska som innan och barnen på lekplatsen pratade lika skånskt som tidigare. Ska jag resa i verkligheten får jag göra på det vanliga viset och inte ha några förväntningar á la Lewis (som förnamn eller efternamn) om Narnia eller Underlandet.

Det är nog dags att byta antingen telefon eller operatör.

På vägen hem tittade jag på en annan resenär, som faktiskt besöker Skåne i vilt tillstånd för första gången sedan 1700-talet, misteln vid Kalkbrottet. För säkerhets skull har man satt stängsel runt om för att den ska få vara i fred.

Jag undrar om den också är välkommen till Danmark.

Misteln, här i början av april