Så var det dags igen att ge sig av på skärtorsdagen. Inte på kvasten till Blåkulla, men till goda vännerna i Onslunda med bil, Mannen och, ej att förglömma, GPS-tanten.

Det är tur att jag inte så svartsjuk av mig, i så fall hade jag nog ställt till en scen, för Mannen litar mer på det fanskapet till kvinna än på mig. Vi har varit hos vännerna på Österlen ett antal gånger, både med bil och cykel, och jag hittar dit. Utan någon tjatig tant i bilen. Eftersom jag vet att Mannen är övermåtta förtjust i att pilla på henne, även när han kör, tog jag platsen bakom ratten och lät honom och GPS-Ann vänslas bäst de ville. Han tryckte, klämde och ställde in koordinater. Tanten var befriande tyst.  Jag följde vägskyltarna.  ”SIMRISHAMN”  stort och tydligt.

Strax efter Toftanäs insåg Tanten att hon höll på att bli överflödig och började dåna fram sina instruktioner.

– I RONDELLEN OM FEMHUNDRA METER, TAG FÖRSTA AVFARTEN.
– I RONDELLEN OM TVÅHUNDRA METER, TAG FÖRSTA AVFARTEN.
– I RONDELLEN OM ETTHUNDRA METER, TAG FÖRSTA AVFARTEN. 
– I RONDELLEN , TAG FÖRSTA AVFARTEN. NU!!

Jamen, för fasen, jag vet att jag ska svänga här. Dessutom  står det ju Simrishamn, pil höger. Hade jag inte kunnat läsa det, skulle jag inte haft körkort.  Och jag fattade vad hon sade första gången.

Så höll hon på att tjata tills vi kom fram till Onslunda. Jag hade siktat in mig på avfarten efter byn, men redan innan vägen upp mot Vitaby gick kärringen igång med sitt OM FEMHUNDRA METER; SVÄNG VÄNSTER!

Mannen jublade. Nu, äntligen, skulle vi hitta den där genvägen som vännerna använde.
– Sväng, älskling, sväng. 
Och jag svängde.  Ingen ska beskylla mig för att vara omedgörlig  i alla fall.

Nästan direkt började min rival tjata om att jag skulle svänga höger, och jag saktade in för att svänga. Det var två hjulspår ut i stycket och jag hindrade mig. Det måste vara nästa väg/stig hon menade. Fram 50 meter och svänga höger. In på en gårdsplan . Ut från gårdsplanen. Vinka lite till bönnerna. Le. Mannen sa att vi skulle köra ut i hjulspåren vi passerat innan. Jag sade att varken han eller Tanten var kloka. Men gjorde som de sade. De var Mannens bil vi körde. Min egen, med nytt dyrt avgasrör hade jag aldrig kört ut där.

Vi hamnade på en ny gårdsplan och jag ville svänga, vinka till bönnerna, le, backa och försvinna.
Inte Mannen. Han hade spanat in en utfart på andra sidan, mellan ladan och stallet, och jag girade runt en damcykel och en trehjuling och kom ut. Allt enligt Tantens instruktioner.

Hjulspåren fortsatte ut i stycket, ibland med ganska mycket sten och andra hinder mitt i. Det tog i underredet och nu var jag inte älskling längre.  Nu skulle jag för helsicke ta det lugnt och tänka på bilen. Jag upplyste om att vi i princip stod stilla och att det enda sättet att ta sig fram där var att flyga med kvast. Vi skulle kanske tagit den istället???

Uppskattades inte. Mitt andra förslag att vi på något sätt skulle vända och ta oss tillbaks samma väg för att ta stora vägen över St Olof röstades också ner. Okey då. Då körde jag dit Tanten sagt.  Över ett fält i träda, en stubbåker och ett halvt kalhygge. Ungefär där talade hon om att vi skulle svänga höger om trehundra meter.

– Där ser du, hojtade Mannen i triumf, Vi kommer rätt.

Jodå, rätt ut i ett nytt stycke helt utan hjulspår. Vid det laget började jag tycka det var intressant att se var det skulle sluta. Det var ju inte min bil, och vi hade mat och vin i kylväskan och fotriktiga skor på så…   Men, men, så småningom lämnade vi stycket och kom ut på en liten, liten skogsstig som så småningom blev en grusgång och långt om länge en grusväg som slutligen mynnade ut på den bekanta vägen till våra vänner.

Vi försökte förklara hur vi kört,  men de förstod inte.

– Där finns ju ingen väg!

Nä, precis.