Jag är född och uppväxt i Malmö, inte så väldigt långt från där jag bor nu. Faktiskt gick gränsen till Limhamn beträffande telefonnummer i gatan där jag bodde. De på andra sidan hade Limhamnsnummer. Det var på den tiden när man kunde se på telefon- och bilnummer var folk kom ifrån.

Efter dryga trettio år i den skånska förskingringen har jag alltså återvänt till min hemstad, även om min postadress numera är Limhamn.

Denna veckan har jag haft påsklov och förflyttat mig runt Malmö en del. Dagens Malmö är en cykelstad! Överallt finns skyltar som visar  cykelvägen till alla stadsdelar och områden. Det fanns inte förr – då var det mest frekventa cykelstråket från Kockums när arbetsdagen var slut.

Det är fantastiskt bra att kunna gränsla cykeln här, längst ute i Limhamn, och utan karta och kompass kunna trampa närmsta vägen till Riseberga, Kirseberg eller vart man vill inom kommunens gränser.

En dag hade jag ett ärende in till Triangel/e/n och kom till slutsatsen att det skulle ta lika lång tid att köra bilen dit och hitta parkering. Där, liksom på så många andra ställen, gräver man upp runt om och kaoset är totalt. Dessutom är det miljövänligare och billigare att cykla – och man får en dos motion på köpet. Det tog 25 minuter i lagom osvettig takt.

Påsklediga människor jobbade febrilt i sina rabatter. Alla veckans dagar finns representerade i gatunamnen. Jag skulle hellre bo på Fredagsgatan än Måndagsgatan.

Jag fick se hur våren exploderade runt mig. Forsythian i full blom, magnolian hack i häl och kastanjeknopparna har sprängt gränserna och sträcker triumferande sig mot solen.
Framför ett hus hade anlagts en stor svimmingpool som inte funnits där innan. Husägaren (?) där sträckte också på sig.

På en villabalkong satt en äldre kvinna och löste korsord i solen. Jag antar att hon kommer att vara så där läderartat brun innan sommaren är till ända. Hon var klädd i ett ceriserosa linne och hade parkerat rullatorn bredvid sig.  På bordet fanns en kaffekanna och ett lexikon.  Idylliskt.

Vid ett dagis vinkade en flicka i tre-fyraårslderns glatt till mig från staketet, medan en i personalen höll ett vaknade öga på henne. En liten rymmerska månne?

Gamla MFF-stadion är riven, och med den många barndomsminnen. Min pappa var vaktmästare där och jag har lekt, försökt träffa såväl tennis- som badmintonbollar, blivit träffad rätt i synen av en handboll och upplevt stor musik live där.  Louis Armstrong, James Bond, the Who  och alla de svenska banden på 60-talet. Innan jag hade vett att uppskatta vad jag hörde. Egentligen skulle huset K-märkts i stället för att rivas! Nu byggs något nytt där, jag vet inte vad och vill, tjurig som jag är,  inte veta det heller!

Förbi stjärnhusen, som vanligt nerrullat i mitt gamla föräldrahem.  När jag skulle börja högstadiet på Slottis kändes det långt borta. Nu är det bara ett  stenkast mellan Mellanhedsskolan och Slottis. Tiden går fortare och avstånden krymper med åren. Ett par i tjugoårsåldern var ute och körde en kvinna i rullstol på Gyllebogången.

I Rönneholmsparken sparkade ett gäng småkillar fotboll och några tonårstjejer hade sminkat sig i full skala och var på väg mot stan.
En kvinna stod och rökte medan hennes hund sprang runt i rastgården.

Kvarteren runt Kronprinsen kallades för inte så länge sedan för Käppastan. Nu har de flesta käpparna försvunnit och befolkningen består allt mer av unga par eller familjer. Flera butiksägare ute och torkade rent sina fönster. En plockade med en grimas upp hundbajs utanför sin entré. Någon försökte få fast lila och gula fjädrar i ett påskris.

Efter Katolska kyrkan svängde jag upp mot Pildammarna. Det såg lockande ut att ta ett varv runt stora dammen. Inte som joggare, springer gör jag bara om jag måste, typ till bussen, men kanske strosa runt lite. Det får bli en annan dag.

Cykeln parkerades utanför Triangelns köpcentrum, ärendena uträttades, och så hemåt igen. Med stopp på Mannens arbetsplats vis Kronprinsen. Han hade lovat att vi skulle luncha. Årets  första lunch på en uteservering på Regmentsgatan i solen. Det var så skönt att det uppvägde att det var ganska smaklös mat. Vi gick över gatan för att kolla ett nyöppnat ställe där och servitören kom utspringande och undrade om vi ville ha stans färskaste torsk? Han hade själv köpt den vid fiskehuddorna vid muséet på morgonen. När vi sade att vi redan ätit log han bara och talade om att han köpte ny fisk varje dag, så kom nästa gång!

När jag hoppade på cykeln frågade Mannen, lite oroligt, om jag hittade hem. I bland är han ovanligt gullig.

Bilen skulle äntligen få på sommardäcken och det var läge att ändå fixa lite mer skrymmande grejer. Påsk är en anledning så god som någon att äta lamm, och jag körde ut till gamla Pripps lokaler vid Lantmannagatan. Där är numera affärer med en huvudsakligen nysvensk kundkrets. Det innebär förutom bra lamm i köttdisken en etnisk mångfald i hyllorna, nästan i klass med butikerna runt Möllevångstorget. Det blev ett långt besök med vändande och luktande på olika förpackningar, ibland funderingar på vad varan kan användas till. Spännande, spännande. I varukorgen hamnade bland annat en påse med torkad aubergine, som visade sig vara uppträdda på ett långt snöre, typ Hula-hula-halsband, och en kryddpåse med vitlökscurry.

Därifrån till Västra Hamnen och ICA Maxi för det som inte fanns på gamla Pripps. Västra Hamnen eller Bo-01 som det kallades innan innebär en stor kontrast på relativt kort avstånd. En del av Malmös charm.

Mer bilbestyr har handlat om besiktning och ett löst avgasrör. Det måste åtgärdas och bilen lämnades till verkstan på Limhamn klockan sju på morgonen. Bra läge för en promenad ner till Sibbarp.  Måsarna satt i två läger på stenar en bit ut i vattnet och skrek på varandra. Rena rama körslaget.
En man satt på en bänk. Bredvid honom, på bänken, satt hans svarta hund iklädd röd snusnäsduk. Hunden lutade sig mot mannen som kliade den lite förstrött på ryggen. Undrar om de kommer hem till någon och berättar att de promenerat hur länge som helst?

Vår i Hammars park

Morgondiset började lösas upp runt Öresundsbron. Badbryggorna som vi upplevde som långa när vi var barn hade krympt betydligt. Och vattnet var inte alls så djupt som då..

Sibbarp på morgonen

På camping-
platsen stod några enstaka husvagnar och husbilar.  Bor det folk där, eller är de på vinterförvaring?

Uppe i Hammars park hade  inte folk hunnit ut än. Några hundvandrare och en man som samlade nersågade grenar. Annat var det förra helgen, mitt på dagen. Då var där fullt av lekande barn och picknickande familjer.

Nästa cykeltur gick till Ärtholmen för att hälsa på goda vänner i deras stuga. Cykelvägen genom villaområdena på Djupadal – och även inne på Ärtholmen – visar att påskpyntet flyttat ut. I vart och vartannat träd fanns fjädrar och ägg i alla regnbågens färger.
En enda stackars påskkärring ropade Glad Påsk efter oss.  Tyvärr hade vi ingen slant att ge henne. Enligt nyheterna i morse skulle det fortfarande vara lagligt för påskkärringar att tigga, även i Sala.  Vem vet vilka förbannelser som kan drabba myndigheterna om påskkärringarna stoppas?

Trädgårdstäppa på Ärtholmen

Cykelvägen hem gick över Kroksbäck. Förutom två småkillar som stod och snurrade en upp-och-nervänd cykel var det  tomt på människor utomhus, trots det fina vädret.

En avstickare från cykelleden ledde fram till Hyllie skola och kyrkogård. Jag tror faktiskt aldrig jag varit där innan.

Malmö är en fascinerande stad. Yngste sonen liknade den vid ett New York i miniformat med alla olika kulturer och variationer på områden.
Jag tror faktiskt  det ligger något i det, även om jag aldrig har varit i New York. Än.