Två vänner, inte ett par, fyllde ojämnt och hade bestämt att fira sina högtidsdagar gemensamt. En föreningslokal hade  bokats och olika vänner bjudits in.  En hel del var gemensamma, en del inte.  Allt som allt dök närmre fyrtio personer upp.

Eftersom jubilarerna förutom att fylla år blev pensionärer var medelåldern ganska hög. Hälften av gästerna behöver inte gå upp pga. väckarklockan under veckorna längre.  Den som tror att det bådar för en lugn fest är helt fel på det. Redan vid samlingen och välkomstskålen utanför lokalen var det ganska klart att en äldre man tjuvstartat.  Eller gjort halva loppet redan liksom.

Dresskoden, enligt inbjudan,  var rutig skjorta och jeans för männen, kjol och blus för kvinnorna, samt gympaskor för alla.  En av jubilarerna är line-dancer och jag var halvt om halvt beredd på (läs orolig för )  att vi skulle drabbas av en instruktionskurs i det. Om det var planerat från början men ställts in med hänsyn till på gästernas medelålder, medelövervikt och eller medelkrämpor vet jag inte, kan bara spekulera.

Bordsplaceringen bestod i att kvinnorna fick plocka ett halvt spelkort ur en brödkorg och männen den andra halvan ur en annan brödkorg.  Sedan skulle man hitta sin andra halva och – lite originellt – sitta mitt emot varandra.  Den först överförfriskade mannen började nu få konkurrens av en annan man, som mycket målande beskrev hur varig hans inflammerade tå var.  När jag gjorde en grimas klargjorde han att jag hade näsan i vädret för att jag bor där jag gör. Vadådå? Det finns säkert inflammerade klor bland påfåglarna också, men man behöver inte sprätta med dem offentligt. Men det sa jag inte, utan bara log och hoppades att ingen av dem hade den andra halvan av spader kung.

Ibland har man tur, tror man.  Spader Kung  var i stället en man som bodde på samma område som festlokalen.  Jag har en ful, ibland t o m elak, ovana att placera in människor jag möter i olika roller från sagornas värld.  Följaktligen har jag träffat både Herr Padda,  Herr Räv, Snorkfröken, Maddicken och många fler.  Nu utökades skaran med någon som borde vara rädd för Stora Stygga Vargen. Men han var artig och trevlig och inte särskilt berusad. Det kompenserade han med att vara en  en inbiten Djurgårdare, född norröver, och jag fick mig till livs alla titlar  Djurgården erövrat (snabbt avklarat), vilka framstående spelare de haft ( det tog lite längre tid) samt bordskavaljerens egna framgångar i lingonserien på 60-talet (de räckte till kaffet).
Men,  det kunde ha varit värre. Mycket värre.

En musikaliskt skicklig gäst hade gitarren med sig och ledde allsången, för naturligtvis fanns det tryckta bordsvisor bredvid varje tallrik. Välkända visor så de flesta kunde skråla med även utan läsglasögon. Det finns inget värre än när någon självutnämnd poet diktat långa kväden till någon tradig melodi, allt till festföremålets ära. Det slapp vi. Däremot hade ett gäng herrar tränat in en sång till kvinnan som fyllde, och vice versa till den manlige födelsegrisen. Naturligtvis ville den-mest-berusade-mannen lägga sig i, men blev kommenderad att sätta sig och vara tyst. Det var faktiskt det mest samstämmiga från kören.

Många var fortfarande obekanta med varandra och därför skulle alla resa sig upp och med några korta ord presentera sig. Bra tanke, men som tyvärr inte hjälper mig att komma ihåg många namn. Men en del annat fastnade, som t ex kvinnan som – påpuffad av värden – lite blygsamt talade om att hon i sin ungdom blivit vald till Fröken Österlen. Hon var gift med min bordskavaljer, och de hade  tydligt äktenskapstycke.
Min och Mannens föredömligt korta (!) presentation kommenterades med var vi bott tidigare och var jag jobbar nu. Mindre meriterande enligt personen i fråga. Han hade nog väldigt ont i sin tå.

Line dance slapp vi, men fick däremot chansen till salsa. En av värdinnorna och en kvinnlig gäst är födda i Sydamerika och har det i blodet. Eller i höfterna. Jag har det inte nånstans.
Fröken Österlen fiskade upp sin man på dansgolvet och började svänga. Efter några takter avbröt hon övningarna och talade om för honom att han skulle röra sig som han, boxaren i Let´s dance, gjorde. Och visade hur. Juckande ballongvisp är det närmsta jag kan komma i beskrivningen.

En annan gäst, tillika ungdomsbekant till mig, övertalades att greppa gitarren och köra sitt paradnummer, Troggs’ Wild Thing. Det gjorde han med den äran. Inte illa att efter fyrtio år med en helt annan repertoar i Herrens tjänst fortfarande kunna dra iväg en gammal rocklåt. Men, som han själv sa, den är ju den enda han kan. Jag ville minnas att han kunde en till förr i världen, den där han gurglade sig, men det förnekades trots att jag erbjöd mig att gurgla mig på rätt ställe. Det blev alltså ingen Baldheaded Lena.

En mamma-pappa-vuxen son-familj som också var där hade jag träffat en gång tidigare. Då skulle de flytta till Sydostasien för det var så många utlänningar i Sverige. Av någon obegriplig anledning är de kvar här.
Pappan, närmre 70 än 60, demonstrerade gärna hur man spelar luftgitarr.  Sonen satte på dansbandsmusik när han hade chansen.

Ett annat par som bor i samma väderstreck som vi tyckte också att  klockan var slagen efter nattamaten och vi delade en taxi hem.
Det kändes faktiskt ganska bra i morse att vi gjorde det!