Oxgrodan

Igår var jag på fortbildning i Lund hela dagen, i avsikt att förhoppningsvis bli en god kollegahandledare i IKT (informations- och kommunikationsteknik). Varför jag ska fortbilda mig begriper jag inte riktigt, jag har redan alla kvalifikationer som Dawn French har i den här sketchen och lite till. Men, vårt valspråk på vuxenutbildningen är att  man lever så länge man lär, så jag har antagit utmaningen.

Att fortbildningen hålls på Scandic Star hotell i Lund gör inte saken sämre, för de har avgjort den absolut bästa konferensmat jag någonsin blivit serverad. Och det har blivit  en del under  årens lopp.

Efter tre dagars skonkost pga. en matförgiftning hade jag i förväg bestämt mig för att ta det väldigt lugnt med maten. Det höll fram tills förmiddagsfikan. Då var juicer och smoothies i glas i olika storlekar och nivåer, från snapsglas och uppåt,  uppdukade  på spegelbrickor.  Bredvid det fanns brickor med små aptitliga smörgåsar, lika vackert upplagda de. Stavar av morötter, gurka och selleri med olika dipp-såser, och så klart kaffe och te. Vattnet serverades i tillbringare med färska frukter.

Jamie Oliver är ledstjärnan som styr menyn, och till lunch serveras först en soppa, sedan kött eller fisk med tillbehör och ett salladsbord. Efter det fruktsallad med vaniljsås och små chokladkakor till kaffet. Man kan hoppa över. Jag vet

Någon timme senare åker eftermiddagsfikan fram.  Muffins, biskivier, havreflarn, två sorters olika pyttesmå bakelser, fruktsallad, grädde, kokosflingor och annat strössel att eventuellt strö över fruktsalladen. Plus kaffe eller te.

Om nu blodsockret skulle falla mellan måltiderna fanns skålar med godis och praliner, liksom frukt tillhands hela tiden. Det var alltså inte bara korvstoppning av intressanta kunskaper det handlade om.

En heldag här efter tre dagars diet resulterar i en viss mättnad. Lindrigt sagt. När jag kom hem började jag med att putsa fönster i sovrummet. Vi har ganska högt till tak och många fönster så det var upp och ner på stegen ett antal gånger. Lika mätt fortfarande. Mannen kom hem och istället för middag fick han besked på att det var promenaddags. En och en halv timme i rask takt. Man måste njuta av de första vårkvällarna.
I bland är han ovanligt samarbetsvillig.

Något mer måste väl ätas innan dagen var slut så det blev en tallrik slät soppa. Eller en slät tallrik soppa om man så vill.
Ändå kände jag mig övermätt när vi gick och lade oss. Mannen satte på TVn i sovrummet och det var Kalahari, ett program om djur i Afrika. En del av dem har jag ju haft glädjen att få se i verkligheten nyligen, men en ny bekanskap var oxgrodan. Stor som en tallrik där den vällde upp ur jorden som en annan Jabba de Hut från Star Wars.

Jabba the Hut

Oxgroda

En fashinerande figur. Grodpappan tog hand om ynglen på egen hand och grävde kanaler för dem till nya vattensamlingar och vaktade dem som en lejoninna. Han drog sig inte ens för att ge sig på en zebra som han upplevde hotade avkomman. Dessutom åt han allt som kom i hans väg innan han grävde ner sig i en håla för att sova ett par år till.

Precis så kände jag mig när jag vaknade i morse. Som någon som tuggat i sig det mesta som kommit i vägen och skrämt iväg det andra. Innan jag gått i ide igen, och nu blivit väckt alldeles för tidigt.  Ingen bra start på dagen.

En dusch och lite yoghurt och te senare kom jag i alla fall iväg. Skönt, jag kom till skolan redan klockan 8,00 och första lektionen började inte förrän 9,30. Lite tid att anfalla pappersträsket och få undan innan.

Trodde jag. För var hade jag nycklarna? Jovisst ja. I datorväskan. Och var hade jag datorväskan? Jo, hemma i hallen. Normalt släpar jag aldrig hem min jobbedator eftersom jag har dator hemma, men igår hade den  varit med på kurs. Huvudpersonen liksom. Utanför rutinerna att ta ytterligare en väska  med – så den var kvar. Det var bara att köra hem igen och hämta.

När jag satte mig i bilen igen fastnade blicken på bilklockan. Den står fortfarande på vintertid. Jag har bara haft bilen i drygt åtta år, så jag har inte hunnit lära mig hur man ställer om den. Och det är ändå snart dags att ställa tillbaks den. Tiden går ju så fort  nu för tiden. Nu visade den i alla fall 07,15. Vad i alla glödheta gjorde jag uppe, på väg hem från skolan så dags??

Om inte förr så blev jag än mer övertygad om att jag borde stannat i min håla. Får se om de timmar som återstår av dagen kan få mig att ändra uppfattning.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Djur, Konferenser, Mat, Natur, Personligt, Restauranger, skola, Uncategorized, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s