Ko-handel

I ett antal år har jag haft grönt kort i golf. Det innebär att jag vid något kontrollerat tillfälle lyckats harva mig genom en golfbana med tillräckligt få slag för att få så kallat officiellt handikapp, 36,0.  Det innebär i sin tur att jag släpps ut på de flesta golfbanor världen över.

Släpps eller släpas. Av Mannen. Han har spelat flera år längre  och har lägre hcp än jag.

Senaste tillfället var på Gran Canaria förra veckan. För vi måste ju passa på att spela golf, och ta tillfället i akt att betala extra avgift för att ta med våra klubbor.

Det var inte min idé.

Vi hade bokat en 18-hålsrunda på El Salobre South, en bana vi aldrig spelat på förr.  En mycket blonderad kvinnlig taxichaufför körde oss dit genom alla snäva kurvor.   Trycket på banan var hårt och vi parades i hop med två tyska gentlemän som spelat där förr och genast vänligt upplyste mig om att det var en svår bana.

Efter att ha strukit de två första hålen (dvs. slagit så många slag på/efter bollen att jag fick plocka upp den och bära den vidare) höll jag med dem.

Dessutom kom jag ungefär då till en insikt jag borde uppnått för länge sedan; jag tycker inte det är roligt att spela golf. Varför ska jag slå på den stackars lille bollen som aldrig gjort mig något ont? Varför ska jag veva mig till tennisarmbåge, hacka sönder gräsmattor och dessutom betala för det, bara för att försöka vinna över Mannen?

Det var ett Hallelujah-moment.

Jag struntade fullkomligt i hur många poäng jag skulle få eller inte få. OK,  jag var där, vädret var strålande, Mannen var lycklig och tyskarnas engelska obetalbar. Därför kunde jag lika bra gå med runt och vifta lite med klubborna för syns skull.

Vad händer då? Helt plötsligt börjar jag träffa det lilla fanskapet till boll. Den flyger, rullar, studsar precis dit den ska. Förmodligen rädd att den aldrig skulle få komma ut mer. Par på hål tre. Tyskarna kommenterade:

– I zink you have fåånd de play, Monica.

Nädå, bara kommit till insikt.

Vi hade i alla fall tur med vädret

Men för att vara vänlig stegade jag lite längre fram ut till dem i ruffen och frågade om they were looking for their balls.  Det visade sig att de  vattnade kaktusarna och tydligen hade full koll på sina kulor. Men de blev så skärrade över mitt uppdykande att de inte träffade bollen, någon av dem,  på nästa hål. Konstiga människor.

Rundan fullföljdes och jag mina poäng slutade på 37. Mitt hcp sänktes alltså till 35,5 på kuppen. Det betyder inte så mycket, men det är alltid kul att vinna över Mannen, som förresten inte tog det som just en Man utan glatt började planera en massa nya golfturer. Nu när jag kommit igång. Ha-ha-ha!

Jag hade bara fullföljt en del av avtalet jag på egen hand skissat upp inom mig. Om jag gått med honom här skulle han i gengäld gå med mig på marknaden i Puerto Mogan.  Det tycker han är ungefär lika mycket om.

Jag kan vara en stenhård förhandlare, och på fredagsmorgonen satt vi bänkade på bussen till Puerto Mogan.  Jag var där förra året med Mannens mindre motvilliga syster och såg fram emot många gångar med allsköns handväskor, scarfar, smycken, mm. att pruta på.  Snabbt av bussen och in på området. Första gången upp, andra gången ner, bara för att få en överblick av utbudet.

Men… Vad i??

Det var slut. Inga fler marknadsstånd. Två eländiga gångar, that’s it.
Mannen log mer än belåtet och tyckte att då kunde vi ju åka tillbaka.

Jag behövde en papperspåse att andas i!

Jamen, sa han, nu har jag varit med dig på marknaden, nu är det din tur att följa med och spela golf.

När jag väl fick luft igen upplystes han genom två öron att detta inte ens motsvarade en halv hink bollar på driving rangen, så det kunde han fullständigt glömma.

Puerto Mogan är en sanslöst vacker by, översållad med bouganvilla, och när vi nu ändå var där skulle vi i allafall gå runt och titta.
Och, lyckan var gjord. De hade bara flyttat största delen av marknaden längre ner runt hamnen.  En massa stånd och bodar, fulla med prutbara varor i massor av gångar, men luftigare än på gamla stället.
Det blev fem färgglada armband för  1 Euro styck, en scarf och några aromstenar i rosa-lila till gästtoan.

En av oss var åtminstone nöjd, och det blir nya centrala förhandlingar innan nästa eventuella golfrunda.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Golf, Gran Canaria, Motion, Personligt, Resor, shopping, Turism, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Ko-handel

  1. Casten skriver:

    En runda till Monica där du träffar bollen så är du ”hooked”!
    Då behövs inga fler centrala förhandlingar och inga besvikna miner för dåliga marknader, du vill inte längre besöka dem!
    Casten

    • Monica Lindhe skriver:

      Haha, det finns vissa envisa gener i släkten också. Jag står fast vid mitt beslut! 😉

  2. Chorizo skriver:

    Inte konstigt att de blev skärrade när de vattnade växtligheten och du dök upp med den kommentaren. Hoppas att de inte råkade ut för ett trauma. 😉 lol

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s