Jag är ingen öl-människa. Det finns få tillfällen när jag föredrar ett glas öl framför vin eller vatten. Ett av dessa undantagstillfällen är efter en varm golfrunda – då hör det liksom bara till.
Alltså beställdes det in två stora glas i väntan på taxin tillbaka till hotellet. Mannen drog njutningsfullt i sig flera stora klunkar av sin öl och jag, ja jag tog en liten sipp. Sedan var det stopp. Det ville sig inte, utan framkallade mest kväljningar. Och nej, jag är inte i omständigheter, även om min kropp envisas med att tro att den fortfarande är fertil har den passerat bäst-före-datum för länge sedan.

Den hämtande taxichauffören var mycket socialare än sin kvinnliga kollega. Han pladdrade glatt på på spanska, något om politiker och stupido idioto och vi nickade sì, sì.  Sedan drog han på radion för fullt, någon kanarisk folkmusik som han glatt sjöng med i. Det och hans Wunderbaum gjorde mig lätt illamående.  Vi kom i alla fall fram till hotellet och eftersom vi missat lunchen gick vi till poolbaren och hämtade var sin hamburgare. En tugga, sedan var det stopp igen.

Jag insåg att jag behövde komma upp på rummet. Fort.  Mannen insåg att han fick ta upp golfbagarna. Själv. Det var tur, liksom att jag slapp vänta på hissen till femte våningen.

Något jag ätit eller fått i mig, typ virus, var definitivt trött på mig som värdkropp och ville ut. Samma väg som det kom in. Och det gjorde det med besked i  nio timmar framåt. Att ligga och krama en  vit porslinsratt, storlek passande en buss gör att man känner sig överkörd av samma buss  ett antal gånger.

Mannen pilade upp och ner och hämtade glas med vatten till mig, samtidigt som han spekulerade i smittrisken. Uppriktigt sagt sket jag i vilket.

Klockan tre på natten var vattnet ohjälpligt slut, Mannen sov och jag kravlade mig upp, i shorts o tröja och åkte ner för att hämta mer vatten. Det var lika bra att ladda så jag hittade en bricka och tankade sju glas fulla med vatten och balanserade bort det till hissen. På väg från hissen till rummet välte – så klart – två glas. En del kom på brickan, en del på mig  (Mrs Wet T-shirt?), men det mesta hamnade på golvet. Det fanns inga som helst planer då på att torka upp det. Eftersom det är en öppen hall hoppades jag att det skulle blåsa torrt tills folket vaknade, alternativt att lokalvårdarna kom först.

Ändå, på morgonen, när vi var på väg ner till frukost ( Den som uppfunnit Resorb borde få Nobelpriset!) bestående av en kopp te och en halv rostad macka var jag orolig att någon satt upp ett kors där, för att någon annan halkat i mitt utspillda vatten på marmorgolvet och mist livet. Men jag kunde andas ut – det fanns ingen minnesplakett över stupad turist där.

Onsdagen blev alltså en renlevnadsdag med mineralvatten, te och lite, lite snäll mat. Mannen försökte övertyga sig själv om att jag blivit matförgiftad och inte smittat honom. Hans främsta teori var att någon av alla de musslor jag smaskat i mig ända sedan vi kom dit inte varit frisk. Den teorin stöttade han på att jag beställt Fernet Branca redan dagen innan och alltså känt av magen redan då. För det dricker jag nämligen enbart i medicinska syften.  Han klarade sig i alla fall med blotta förskräckelsen.

Av lite tjuvlyssnande runt poolen framgick att jag var långt ifrån ensam om att ha blivit drabbad, och det var många som satt ensamma vid matborden – förmodligen för att deras partner var inkuranta.

Om det sedan var matförgiftning, calicivirus eller gammal hederlig maginfluensa låter jag vara osagt. Sällan har väl uttrycket same shit, different name passat så bra…