Drömjobbet

När jag var liten, så där i leka-med-Barbiedockor-åldern, tyckte jag att det verkade vara så tjusigt att vara flygvärdinna. Möjligen gjorde Barbies uniform sitt till, liksom lite glamorösa berättelser från en flygande släkting.
Tänk att stå där på trappan till flygplanet, med en fånig hatt på hjässan och ändå se tjusig ut! Och tänk på alla kändisar man fick träffa och alla länder man fick se och alla besök på flotta restauranger som piloten och andra stiliga män skulle bjuda en på!

Så småningom växte jag upp och fick lite mer jordnära planer istället. Dagisfröken skulle jag bli! Det blev jag faktiskt också, innan jag via assistentyrket pluggade vidare och i fullvuxen ålder hamnade bakom katedern.

Flygvärdinna blev jag aldrig, och efter ett antal turer i luften som passagerare är jag väldigt glad för det.

Låt mig beskriva den senaste flygningen.

På Kastrup står hon leende i dörren och hälsar alla passagerna välkomna.  Klockan 06,00 på morgonen. Fördelen är att ingen är berusad så dags. Folk väller in och blockerar gången medan de försöker pressa in sina överdimensionerade kabinväskor och spritpåsar i facken. Flygvärdinnan klämmer sig leende fram, tar väskan från en stånkande kroppsbyggare klädd i brottarlinne och tatueringar och lyfter in den i facket ovanför hans plats.
En enormt flygrädd flicka i tioårsåldern får panikattack och vägrar storgråtande gå ombord. Hennes syskon och pappa bänkar sig på raden bakom oss. Flygvärdinnan försöker tillsammans med mamman lugna flickan. Det går inte. Kaptenen får också rycka ut. Så småningom kommer flickan, fortfarande högljutt hulkande, in och sätter sig. Flygvärdinnan styker, alltjämt leende, en hårtuss ur sin panna.
Då blir det helstopp i påstigningen. En mycket äldre man – jag hade lagt märke till honom med rullator vid incheckningen – står i gången. Han är nerifrån och upp klädd i bruna kängor där sulan släppt där fram, säckiga manchesterbyxor med skalliga partier, vildmarksjacka och en stickad smurfluva i brunt och orange. Till detta två dagars skäggstubb. Han kan inte förflytta sig utan hjälp. Flygvärdinnan rycker ut. När hon böjer sig fram och tar honom under armen fryser hennes leende en aning och hennes ögon blir röda. Gubben ler och visar tanden. Han kommer efter många om och men på plats i en stol vid gången. Flygvärdinnan går snabbt ut och river upp en våtservett och gnuggar händerna. Då kommer passagerna som ska sitta innanför smurfgubben – fortfarande med luva på. Flygvärdinnan ilar fram och lyfter upp honom så de kommer in, innan hon stjälper ner honom i stolen igen – och går och tar en ny våtservett. Hans grannar i sätet sätter på luftblåset på högsta.

Genomgång av säkerhetsbroschyren. Flickan bakom bryter ihop vid blotta tanken på en nödsituation och flygvärdinnan får rycka ut. Nu med löfte om att få komma fram och titta i cockpit.

När planet väl är i luften ska vagnarna köras fram. Först dryckesvagnen. Till min förvåning är det många som beställer in vin och avec. Klockan 07,30. Efter det ska först specialkosten ut, sedan den vanliga maten. Allt av den fortfarande leende flygvärdinnan och hennes lika leende kollegor. Efter det trattas det upp kaffe eller te. Med påfyllning.

Önskes de kaffe? Te?

Smile!

Det sätter fart på passagerarnas magar och kön till toaletten blockerar snart gången totalt så att vagnen med disk och avfall inte kommer fram. Bakom den står en flygvärdinna och ler. Långt om länge kommer hon fram till ‘köket’, direkt utanför toalettdörren. Köket är drygt en kvadratmeter stort. Där ska hon tömma vagnen och källsortera alla sopor i olika påsar. Allt medan nödiga passagerare klagar på att det är trångt och för lite toaletter. Hon ler till svar.

När jag ska uppsöka faciliteterna slevar hon just in en gaffel med mat från en plasttallrik, samtidigt som hon lägger tomma burkar i en kasse. Hon försöker dölja maten och samtidigt le. Det tar lång tid innan toaletten blir ledig. Slutligen kommer en lätt generad man ut. Han hade inte mått så bra. Spolningen fungerade inte heller. Flygvärdinnan sväljer både mat och leende, tar på ett par skyddshandskar och går in som vikarierande rörmokare/sanerare.

Passagerna innanför smurfen behöver nu också och hon får lyfta upp honom medan de gör vad de ska. Tack och lov så behöver inte han. Eller så känner han inte det.

Den rädda flickan ska få komma in i cockpit men svimmar utanför. Flygvärdinnan lägger hennes ben i höjdläge och lugnar mamman.

Nu är det dags att med försäljning av sprit, cigaretter, parfym, solglasögon, etc. Ut med vagnen igen. Den kommer så klart inte så långt. En man med mage så stor att den fastnar i varje stolsrad och släpper med ett ploff är på väg fram till toaletten. Flygvärdinnan får backa. Hur de passerar varandra på vändplatsen ser jag inte.

Nu ska skräpet plockas in. Och sorteras. Jag kan inte låta bli att kommentera deras tuffa arbetsvillkor och för en kort stund släpper hon den leende masken och ser gråtfärdig  ut. Men bara en sekund. Sedan finner hon sig och ler igen.

– Jo, men det är såå trevligt samtidigt!

Imponerande faktiskt! Jag säger det till Mannen när vi gått av. Han tycker att jobba fem timmar i ett sträck utan rast är väl inget konstigt. Nej då, det händer mig också, inte allt för sällan.
Men då har jag betydligt mer svängrum och behöver inte le hela tiden.

Jag får se vad jag ska bli när jag blir stor. Inte flygvärdinna i alla fall!

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Flygplatser, Personligt, Resor, Turism, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Drömjobbet

  1. Pelle skriver:

    Grymt bra kåseri. Kabinbesättningar möter inte bara avslappnade och lyckliga resenärer, som lugnt sätter sig tillrätta drömmandes om det förestående strandbesöket. Utan de tampas ju också med de berusade och stillösa. Och de neurotiska som kanske borde varit berusade.

    Vi lärare behöver ju inte le hela tiden heller som du avslutar med i slutknorren. Våra känslor är inte inkapslade i en lång aluminiumcylinder.

    • Monica Lindhe skriver:

      Nej, de kan sväva runt fria som kritdamm i det första solljuset, men är ändå begränsade av ett pedagogiskt leende…

  2. Chorizo skriver:

    Precis samma har jag tänkt många gånger. Hur orkar de alltid vara så vänliga och ge sådan sådan service i trånga utrymmen? Och tänk den dag de spiller kaffe rakt i famnen på någon? För det måste hända förr eller senare.

    Ha, ha, det var annan som också log. Gubben med tanden… :-))

    • Monica Lindhe skriver:

      Jag har en bekant som jobbade som kypare. Han ‘råkade’ spilla sås på ryggen på en otrevlig gäst… men log och bad om ursäkt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s