Eller med Två ögon röda.  Det finns säkert fler boktitlar att travestera, men de här får räcka.

För i går var jag nämligen trött. Utan att vara alltför gnällig tycker jag att jag hade rätt att vara det.  Vår landsända drabbades av orkanstarka vindar natten till tisdag, och eftersom vår boplats redan i stiltje är ett blåshål förberedde vi oss när vi hörde prognosen.

Vi gick alltså runt på terrassen och kollade att inget skulle kunna blåsa bort. In med grillen så långt det gick i ena hörnan, krukorna i den andra och utemöblerna låg väl skyddade .  Vårt förråd rymmer dem inte, därför har vi staplat dem i en stor hög och täckt över med en presenning. Presenningen är avsedd just för detta och alla öglor i ändarna satt fast om benen på möblerna. Dessutom har vi (jag har börjat lägga mig till med Mannens pronomenanvändning – allt bra är vi) köpt ett antal spännremmar som går på alla håll och kanter runt möbeltraven. Som sagt, vi är medvetna om blåsten.

Klockan elva på kvällen var det nattadags och det tjöt ordentligt i knutarna. Dessutom låter braskaminen som en hel dagisgrupp med maracas  när vinden ligger på från sydväst. Något att ta upp på besiktningen kanske?

Jag hade alltså svårt att somna.  Strax efter midnatt kom det in ett nytt ljud i skällan. Något i och för sig ganska snärtigt som jag inte kunde definiera först. Efter en stund tassade jag upp och gluttade på rullgardinen. Presenningen hade släppt och smällde som ett stort spinnakersegel. Ut över balkongräcket. Alla möblerna var också på glid.

Det blev att väcka Mannen.  För att inte kunna sova med trafikbullret som han påstår stör honom från gatan sover han föredömligt djupt ibland, men gick att få liv i trots allt. Han påstod att möblerna måste förankras. Jag sade att det var livsfarligt att gå ut där. Han vann. Vi skulle gå ut. Det blev att dra på jeans, skor och jacka. Nu var det bara det att en – med stor styrka – måste hålla i dörren när den andre gick ut. Jag är stark. Jag höll dörren. Med en viss oro såg jag genom fönstret hur Mannen tappert kämpade mot vädrets makter och försökte hala in presenningen. Den Gamle och Havet fick en nytolkning i Den Medelålders och Stormen.  Till mitt försvar försökte jag faktiskt ta mig ut och hjälpa till, men dörren gick inte att förankra utifrån, så jag fick bli där jag var. Dessutom fanns ju risken att jag  skulle flyga bort som  Tingeling över hustaken i Limhamn.  Eller kanske inte Tingeling. Jag är inte så älvalik. Snarare som en annan Mary Poppins. Eller rent av Madam Mim?

Närmre sanningen. Sorgligt men sant.

Inte riktigt jag

En halvknäpp tant som häller socker i medicinen då?

Att Mannen skull ikläs gröna trikåer och bli Peter Pan kändes inte så troligt, även om han är ett stort barn i bland.

Så småningom lyckades vi i alla fall få presenningen om möblerna igen och återvände till sängen. Mannen somnade. Jag låg och lyssnade. Och hörde hur det släppte där ute igen. Same procedure as last time. Ett antal gånger, fram till strax efter tre på natten. Då insåg vi att det inte fungerade, utan stoppade in presenningen så gott det gick under läsidan av möblerna och bar in de översta möblerna. Vi hoppades att stenbordet skulle bli på plats och trycka till resten. Vinden hade tillika börjat avta något marginellt då.

Det fungerade faktiskt, och det blev några timmars sömn innan klockradions tupp började gala.

Det var mer än vi som drabbats. En av grannarna på första våningen hade en hammock i massivt trä. Den hängde upp och ner på staketet en bra bit från sin ursprungsplats.

Och faktiskt, bron var avstängd för trafik, t o m längre än när Obama var på besök i Köpenhamn.

Tänk vad vinden kan ställa till!