Under veckan kunde man i avisan läsa om sexåring som somnat på bussen och glömts kvar där av förskolepersonalen.

Hoppsan! Får sådant hända? Nej. Men händer det ändå? Ja, uppenbarligen.

För många år sedan började jag själv min yrkeskarriär på dagis. Något av det absolut första man fick lära sig då, var att en av oss alltid skulle gå sist av om vi varit på utflykt för att plocka upp borttappade och kvarglömda vantar, skor, mössor, etc. Eventuellt sovande barn ingick i kategorin ‘etc.’ De plockades alltså också upp.

Förmodligen är det det som menas med  det kvalitetssystem med väldigt tydliga rutiner som skolans verksamhetschef hänvisar till. Man missade bara att den allomvistandes mänskliga faktorn ville vara med. Någon glömde kolla och incidenten var ett faktum.

Busschauffören upptäckte snart sin sovande passagerare, och eftersom jag inte var med på bussen här kan jag bara anta hur tankarna gick.
Lillkillen verkade vara en redig grabb, något trött, men inte hysterisk och chaffisen – som förmodligen gjorde en del resor på egen hand i sexårsåldern  – bedömde att han skulle klara att resa tillbaks på egen hand. För många av oss som växte upp i förhistorisk tid fick faktiskt klara en hel del på egen hand redan i sexårsåldern.  Då var var det inget ovanligt att åka spårvagn själv, först med assistans  vid påstigningen och uppmaning till konduktören att se till att ungen kom av på rätt ställe där någon mötte. Tiderna var lugnare då, för det var ingen som tyckte det var något konstigt med det. Och det blev ganska självständiga människor av de flesta av oss.

Hur som helst, jag kan bara spekulera i hur busschauffören tänkte. Han tryckte ut en ny biljett till grabben och haffade en dam på väg i motsatt riktning och bad henne se till att han kom av på rätt ställe.  Förmodligen gjorde han bedömningen att det var en ordentlig och skötsam kvinna, jag tror inte han lämnat barnet till någon ‘Farbror Bosse.’ Damen fullföljde också sitt uppdrag och möter då förskolepersonal och föräldrar som upptäckt att en saknades.

Uppföljning sker och föräldrarna anser att saken är utagerad. Detta stärker uppfattningen att det är en redig grabb med sansade föräldrar. Även om de säkert känt panik en stund tog de inte det som en kränkning att just deras ättelägg blivit kvarglömt.

Eftersom alla fåren var i hamn nu, oskadda och glada kunde historien ha slutat här.

Men nu kommer det som förundrar mig mest; busschauffören som upptäckte pojken och agerade så att han kom till rätta, även om detta stred helt mot bussbolagets rutiner ( att ringa trafikledningen som skickar ut polisen)  anses vara den som brustit och hans chef vill ringa föräldrarna och be om ursäkt.
Däremot, förskolepersonalen som var den mänskliga faktorn och in facto glömde barnet de hade ansvar för mår inte så bra idag men de får allt det stöd som de behöver.

Krisgrupper i all ära, det är fantastiskt att de finns när de behövs, men här är det kanske ändå en grupp som ser över rutinerna som behövs?

Förskolepersonalen hade ansvar för sin barngrupp, busschauffören för sin buss.