På slutet av vägen till mitt jobb gör jag en vänstersväng över en ganska trafikerad väg, en huvudled dessutom.
Vissa morgnar får man vänta länge och väl innan det uppenbarar sig en chans att komma över. Ibland svär jag en ramsa över dem som inte har blinkers på sina årsmodeller och kan visa att de tänker svänga höger så jag hade kunnat slinka mellan.

I morse hamnade jag som trea i raden av bilar som ville svänga vänster. När bilen framför mig körde såg jag min chans att haka på.
Ok, jag såg att det kom en bil från andra hållet, som också skulle ut på huvudleden, i samma riktning som jag, men bedömde att jag kunde smita mellan. Den var ju inte riktigt framme än och skulle ‘bara’ göra en högersväng så jag satsade och körde.

Föraren av den andra bilen hade inte en tanke på att lätta på gasen och glida ut lite försynt bakom mig. I stället lade sig hon (jo, det var en hon) och på tutan och körde så nära det gick, fortfarande tutande. Jag funderade på om det var billarmet som hängt sig, för så upprörd kunde väl inte människan bli för att jag körde före? Eftersom jag har motsvarande situation när jag ska ut härifrån på morgonen, och flera gånger i veckan råkar ut för att de vänstersvängande slinker före mig och jag på sin höjd kallar dem för ålahuvud i min ensamhet i bilen. Om jag är på dåligt humör alltså, för det mesta kan jag smita ut efter dem utan att behöva gå upp i varv.

Några kvarter längre fram svängde jag in på skolans parkering, fortfarande med den andra bilen i hasorna. Då trodde jag det var någon kollega eller elev som tyckte det att jag behövde ruskas om. Men ack nej. Ur den andra bilen far en vilt främmande kvinna, ungefär i min egen ålder, möjligen något yngre,  i samma skick som Kalle Anka, när något går honom emot. Alltså vilt kvackande och gestikulerande.  På bredaste skånska.
Jag kunde uppfatta något om att om jag inte kunde några jävla trafikregler, med en massa synonymer. På adjektivet alltså. Vad gör man? Börjar skratta? Nä, det hade nog inte varit så bra. Skäller tillbaks? Nä, inte det heller. Alltså satt jag och lyssnade på henne en stund, sedan fällde jag in ett:

– Ursäkta om jag körde före dig, det var inte meningen att tränga mig, jag uppfattade det som jag skulle hinna.
(Vilket jag också uppenbarligen gjorde, men det tillade jag inte) Ödmjukt och fint.

– Du kan fan i mig inga trafikregler och borde lära dig, fortsatte hon.
– Jodå, det kan jag, men som sagt, jag ber om ursäkt om du tycker jag trängde mig (Så enormt vänlig och ödmjuk kan jag vara en onsdag morgon)
– Jag det ska du min själ göra annars ska jag lära dig! dundrade hon vidare och tågade mot sin bil.

Varvid jag inte kunde låta bli att önska henne en trevlig dag. Om jag säger som så, så uppskattades det inte ett dugg.

Jag kan inte låta bli att undra vad som gått fel för henne tidigare i morse.