Återanvändning

Det ingår i dagens miljötänk att recycla och sortera allt förbrukat material. Färgat glas i en bubbla, ofärgat i den bredvid, hård och mjuk plast i en binge, metall i en och papper uppdelat i två olika bingar, beroende på om det är blädderbart eller inte.
Missförstå mig inte. Jag tycker det är väldigt positivt att vi försöker hushålla med resurserna och återanvända så mycket det någonsin går. Förnybara resurser är de enda tänkbara. Vi har inte fått världen av våra föräldrar, bara lånat den av våra barn. Eller nåt. Jag försöker faktiskt göra mitt bästa för att överlämna den i brukbart skick!

I helgen var Mannen och jag hemma och julade av hos svärmor. Som den turbotant hon är närmar sig snart hemfärden från vårdhemmet. Eftersom svägerskan och svågern plockade fram alla hennes julsaker  – inklusive kvastade i grenarna på den årligen återanvända allergifria granen – strax innan svärmor åkte in, föll det på vår lott att plocka ner eländet i lådorna igen. Där fick återanvändandet en ny innebörd. Många av de små tomtarna i porslin eller keramik har säkerligen varit med sedan svärföräldrarna satte bo på 1940-talet. Och jag kan ge mig den på att de slagits in i samma gamla servetter vart eviga år sedan dess.

Efterhand som tomteskaran har förökat sig har nya servetter och minimalistiska bitar av hushållspapper att snurra om dem tillkommit, så att de kunde krypa fram oskadda ur vrårna nästa år.

Det var en historisk vandring genom servettdesignens historia i juletid.

Själv har jag inte ens sparat alla tomtar och det julpynt som dykt upp i min ägo sedan slutet av 1970-talet, och de som funnit nåd inför min bödelsblick har definitivt fått nöja sig med att i bästa fall vippas in någon sida från diverse reklamblad från mellandagsrean. Det är klart jag skulle kunna spara dessa avrivna papperssidor till nästa år och kanske skona miljön, men träden är ju redan fällda. Ungefär som att ålen  redan var död när den kom hem till oss, som jag lite lamt försvarade att det fanns ett uthotningshotat rökt exemplar på vårt julbord. Klent försvar, men det bästa jag kunde komma på.

Några av svärmors julblommor hade passerat varje möjlighet till återupplivning och hade bara en väg att gå. Alltså öppnade jag vaskskåpet för att plocka fram en slaskpåse. Och kröp nästan in i samma skåp för att hitta en. Det fanns många påsar, typ tomma grönsakspåsar (djupfrysta ärtor), kliniskt rena, prydligt hoprullade med en gummisnodd som skärp på mitten. Recycling in absurdum. Varför ska man lägga påsen i plastbingen, när man kan använda den för att samla slask i? Det fanns massor av sådana små näpet inslagna påsar, men inget som var tillräckligt stort för att pressa ner resterna av en enstjälkad julstjärna i.

Jag insåg att det fanns en klar generationsklyfta i återanvändningen.

Något annat som återanvänts flitigt det senaste halvåret är musik. Jag tänker inte bara på alla gamla julsånger som dammats av och lagts på nydiskade skivtallrikar, nej jag tänker även på programmet Så mycket bättre på TV.  För att vara helt ärlig såg jag bara ett halvt program. Det där med att samla en hög ‘kändisar’ och låta dem umgås framför en kamera tillhör inte min favoritgenre på burken, vare sig de får fåna sig på ett fort,  ett slott eller någon annanstans.

Programidén var alltså – om jag förstått det rätt – att ett gäng artister under en vecka tvingades in under samma tak för att umgås under otvungna former och framföra varandras musik. Så mycket bättre än originalet.
Det program jag kom in i var när September framförde Petters Mikrofonkåt. Riktigt bra, dessutom. Så bra att Petters leende stelnade efter ett tag. Det var ju verkligen bättre än hans original.

Det hela bedömdes som så bra att man gjort en skiva av framträdandena, och låtarna spelas ihärdigt på bl a Svensktoppen. Vadå covers? Nej, svensk musikåteravändning på topp.

Om man jämför med att finpappret blir tidning i sitt nästa liv, innan det slutligen förpassas till nästa värld genom ett vattenlås i porslin, kan man bara fantisera vad nästa steg blir.
Björn Ranelids egen version på Mirofonkåt – Mediekåt? Jag är säker på att han hade gjort den väldigt trovärdigt.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Återvinning, Generationer, media, Tv-program, Uncategorized, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Återanvändning

  1. Chorizo skriver:

    Det där om ålen var nog bra ändå. Alternativet, när det ändå kommit så långt att bara låg där på bordet, vore att kasta den och det vore dybbelsynd. Det enda rätta i det läget var att äta upp den. Jag visste förresten inte att ålen är utrotningshotad. Porslins- och prydnadstomtar är däremot inte utrotningshotade, tror jag mig veta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s