Vissa saker gör man alldeles för sällan, t ex träffar gamla vänner i all anspråkslöshet. I fredags hände det i alla fall, en väninna och jag hade kvällen för oss själv och våra minnen.  Inget ont om Mannen, men det finns tillfällen när det inte gör ett dugg att han är på tjänsteresa. Det var han förra veckan.

Väninnan och möttes första gången på min 16-årsdag (dvs. för en fem – tio år sedan enligt de tidsbegrepp vi kom fram till i går kväll. Eller natt). Att jag kommer i håg det så exakt beror på att vi började fackskolan, en två-årig social version av dåtidens gymnasium, just den dagen och fann varandra den första rasten. Till vår sociala glädje och en del lärares förtvivlan.

Sedan har våra vägar gått nästan kusligt parallellt fram tills för drygt tio år sedan.  Vi har av olika anledningar alltså inte setts så frekvent de senaste (fem – tio??) åren, men nu var det dags för en återupplivning av  våra gamla syjuntekvällar. På dessa har aldrig sytts ett stygn och kommer inte att göras heller, men eftersom våra respektive mammor gick på syyjuntor när det begav sig kände vi oss manade att hålla den fina traditionen vid liv.
När vi var som flitigast påstod äldste sonen att vi stått modeller för Patsy och Edina i Helt Hysteriskt, men det var bara elakt förtal. Riktigt så hysteriska var vi aldrig.

I fredags kväll träffades vi i alla fall här, utrustade med både nål, tråd och tilltugg i form av  tapas. Enda avbrottet i hantverket gjorde vi för På Spåret och konstaterade att vi som lag hade vunnit tävlingen. Men något vi aldrig kunnat räkna ut om vi inte vetat det var att det var Py Bäckman i ena laget. Vi mindes henne som en rockig tjej, och det var hon definitivt inte nu. Allt medan vi fortfarande är lika poppiga som då. Eller?
På något sätt ledde det till att vi letade foton på gamla bekanta på nätet, och skrattade ännu mer när vi såg hur de såg ut nu. Självinsikten var lägre än humöret.

TV:n fick bara vara på en timme, sedan återgick vi till vårt flitiga tråcklande och hopnystande av gemensamma minnen. Att skriva ner alla räcker till två tegelstensromaner och det ska jag skona er från, men för att illustrera nivån kan jag ge ett exempel.

Vi kom in på en gemensam båtresa, med färjan Euroway som ett tag trafikerade sträckan Malmö – Travelmünde.  En av oss, osagt vem, undrade vart vi var på väg då, och den andra, lika osagd, svarade, efter några sekunders betänketid:
-Tyschkland?

I övrigt räcker det väl att berätta att vi fortsatte fnittra och skratta.  Någon gång vid tre-snåret på natten följde jag väninnan ner till taxin och tog vändande hiss upp igen.

Efter dryga tolv timmar och en tvättstugeomgång senare började jag komma ikapp mig själv igen. Och fnittrar fortfarande…