Jag vet. Jag har lätt för att gråta. Kanske inte om jag slår i tån eller något sådant, då svär jag nog mer, men om det är något känslosamt – då rinner jag över. I och för sig, om jag är väldigt trött och stressad och slår i tån, då kan jag stortjuta, bara för att det är så synd om mig.

En del gråter lättare än andra. Äldste sonen och jag kunde lätt dela på en rulle hushållspapper framför det Lilla Huset på Prärien och jag har en manlig kusin som fixar en egen rulle till en Lassie-film.

Vi är runt etthundra i personalen på mitt jobb, och jag tillhör klart de nominerade bland ställets lipsillar. Min hårdaste (eller mjukaste?) konkurrent har tjänstledigt detta året så det är fråga om jag inte ligger i täten. Men jag tar det som en kvinna, och skulle jag få pris så tar jag emot det med tårarna rinnande.

Fjolårets stora snyftare var två stycken. Dels när vi kom fram till lejonen i Sydafrika. De stora vackra katterna bara låg där, utsträckta i solen och gosade sig och var så vackra.  Det var, som jag skrivit innan, så vackert att jag naturligtvis satte i gång att gråta. Till allmän förnöjelse för resesällskapet och guidernas förvåning.
Inför årets planerade resa hoppas jag innerligt att jag får se fler lejon i sin rätta miljö, och gör mig inga som helst förhoppningar att kunna hålla masken.

Den andra stora snyftaren förra året var mer känd. Bröllopet mellan Victoria och Daniel. Även om jag brukar gråta på bröllop – blir någon förvånad? – är det nästan skämmigt att sätta i gång och skvala framför ett upphaussat TV-bröllop. Men jag misstänker att jag var i gott sällskap runt om i stugorna.

På nyårsdagen var det dags igen.  TV sände en galaföreställning som riksdagen skänkt till kronprinsessan och hennes man och även till svenska folket. Jag kan inte låta bli att undra vem riksdagen får sina pengar från. Svenska folket?? Hmm.

Jaja, där satt i alla fall, förutom Victoria och hennes Daniel (eller om det var Robert, boxermannen, jag har svårt att se skillnad) , en massa andra kungligheter och annat löst folk. Uppklädda dagen till ära, men flera av dem såg likväl ut som om de hellre velat ligga i en hög hemma i soffan och kolla när Ivanhoe räddar den fagra Rebecca.

Flera artister imponerade stort, t ex de kinesiska dansarna/akrobaterna, men mina ögon var torra som fnöske. Ända fram till finalen när en barnkör från Adolf Fredriks musikskola kommer in. Det är fusk att dra på med barnkörer, särskilt med stjärnögda små solister som tar prinsparet i händerna och leder upp dem på scenen. Då började mina tårar rinna över igen. OK, en obarmhärtig kameraman zoomade  in Silvias nuna och även där rann tårarna, fast hon inte kan  skrynkla ihop ansiktet så där känslosamt längre.

Vickan själv bara log. Hon har gått i en hård skola, tösen.

Hon lärde dessutom känna sin man när han var hennes personlige tränare. Vad gör en sådan? Talar om för en vad man får och inte får äta, och kastar ut godsakerna  från ens kylskåp.  Ryter att man klarar tio sit-ups till och att man ska öka takten, bita ihop och springa fjorton kilometer till. En variant på  Anna Skräcken Skipper alltså.
Den har hon gift sig med, Victoria.

Det borde egentligen vara hon som gråter, och inte jag.