Dit stigarna bär

Det börjar nästan kännas tjatigt att berätta om all den skånska snön, men en sak den fört med sig är hur den påverkar hur vi förflyttar oss.
Under själva julhelgen förflyttade man sig inte alls till eller från Österlen, vilket innebar att äldste sonen och svärdottern inte kom till hennes föräldrar på julafton utan fick stanna hos oss. Det tyckte vi var riktigt trevligt!

Idag har solen gnistrat hela dagen i all snön och jag kände mig manad att traska ner till Limhamn för inköp av två små saker som skulle få plats i jackfickan. Nu kunde jag inte gå riktigt den vanliga vägen utan fick gå där det var något så när upplogat. Ibland slutade det tvärt, för även om gångbanan var skottad eller plogad fram till gatan hade  de riktigt stora plogarna kört där och skyfflat upp vallar av storlek större. De vallar som bara var i knähöjd innebar inget större hinder, de som gick upp i lår- eller midjehöjd undvek jag att bestiga om det var en trafikerad väg på andra sidan. Jag ville inte riskera ett störtlopp rätt ut i trafiken. Vallarna som var högre än mina 176 cm gick jag definitivt runt. Det innebar alltså att stigarna fick bestämma sträckningen. Ganska snart kom jag ner i Nällegraven, sänkan bakom Bergaskolan. Flera barn åkte med skräckblandad förtjusning ner för slänten vid sidan. Brant och minst två meter hög.

De skottade stigarna ledde mig så småningom fram till Idrottsgatan, och redan på håll såg jag hur en äldre kvinna kämpade med sin rullator i riktning mot mig.  Svärmor hamnade på vårdboende i går för att hon envisats med att gå och handla själv och fått lyfta den lastade rullatorn över plogvallarna. Ingen urkalkad rygg gillar sådant.

Jag kände alltså att det var läge att göra en insats och putta loss den här tantens rullator. Tanten talade om att hon skulle in på äldreboendet längre bort, det var bara det här kvarteret hon inte klarade. Rullatorn var minst sagt tungt lastad med en överfylld matkasse i korgen och två bananlådor balanserande ovanpå sitsen. Den var inte lätt, inte ens för mig, att få framåt och eftersom hon inte kunde gå utan stöd tog hon ett stadigt tag om mina höfter. Jag funderade på att sjunga Tinge-linge tåget går, ut i vida världen, men eftersom hon inte hörde så bra så tror jag det hade varit bortkastad energi.
I ärlighetens namn försökte jag även engagera en förbipasserande man, inte att sjunga men väl att hjälpa tanten medan jag körde rullatorn, men se det gick inte. Naturligtvis fastnade eländet till rullator, vilket tanten inte märkte utan fortsatte fösa ekipaget mig och rullatorn  framåt.
Som en långtradare utan vinterdäck. Tungt och ostyrbart.

Rullatorn tippade men jag lyckades fånga tanten i fallet. Sedan blev det att plocka både ost, smör, purjo, potatis och gu’ vet allt i snön. En man kom ut från en trädgård och kommenterade att det var tur att det fanns så snälla människor.
Eller hur!?

När vi väl kommit fram på slätskottad mark igen, och tanten bedyrade att nu kunde hon klara det själv påpekade jag att hon nog skulle ha hjälp att handla framöver.

Jamen det sköter redan hemtjänsten till mig.
– Varför har du handlat nu då?
– Jag skulle ju bara på Posten och köpa frimärken, och det klarar jag.

Vilket osökt leder in på nästa möte. I kassakön på Willys, där jag bara köpt en deodorant – det är svettigt att köra rullator i snö – hamnade jag bakom en man. Han ursäktade sig för att han skulle dela upp sina varor i två omgångar, men det var nämligen så att han var kassör i föreningen, och småkakorna och den svarta vinbärssaften  – det är viktigt att det är riktig vinbärssaft och inget syntetiskt fusk – var till deras möte och det måste redovisas på ett separat kvitto. Eftersom han varit kassör i tjugo år förmodade han att de litade på honom och det förtroendet ville han leva upp till. Jag hade ingen brådska utan frågade vad för förening det var, och fick veta att det var en filatelistisk förening.
Tänk, det finns fortfarande folk som samlar på frimärken. Min barndoms samling gick inte ens att sälja vid flytten utan gavs bort till yngre släktingar.

Apoteket var snabbt och odramatiskt och jag bestämde för att titta lite på reautbudet i damaffärerna. Jag har aldrig hittat något jag gillar i Fina Affärens sortiment, och gjorde det inte nu heller. I lågprisaffären hittade jag inte heller några snygga kläder, men väl tre generationer släktingar som var riktigt söta. Åtminstone den yngre generationen.

På vägen att hämta svärmors post hittade jag däremot en för mig helt ny damklädesaffär, med snygga kläder i vuxna storlekar på riktig rea.

Utan att gå in på detaljer kan jag berätta att jackfickorna inte räckte till på långa när, och att det kan vara riktigt trevligt att gå dit stigarna bär.


Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Min tid delar jag mellan att undervisa, mestadels inom vuxenutbildningen, och fotokonst. Det händer också fortfarande att jag skriver en blogg då och då. ;-) I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Part of my time I teach, mostly adults, and the rest of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Kläder, Kvinnor, Limhamn, Samhälle, shopping, Uncategorized, Vardagsliv, Vinter. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Dit stigarna bär

  1. Chorizo skriver:

    Alltid lika roligt att läsa om dina öden och äventyr i metropolen Limhamn.
    ”Som en långtradare utan vinterdäck” fick mig att fnissa högljutt. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s