I huvudet på en luddhjärna

Först och främst, jag har kapat bloggen från mattemor som sitter fast i Sydsvenskans lördagskorsord. Det är alltså mina, Selmas, tankar du läser nu.

Fram till nu har jag trott att jag var hund, men eftersom mattemor kallat mig luddhjärna så ofta det senaste dygnet börjar jag tro att det är det jag är. Riktigt vad det innebär fattar jag inte, men hon säger det väldigt rart och kliar mig under hakan när hon säger det, så det är säkert något positivt.

Och ja, jag är för tillfället utackorderad till mattemor och mattefar. Husse och matte, mina ordinarie tvåbeningar, skulle jobba hela helgen och var rädda att de inte hade någon tom bur att sätta mig i. Alltså hamnade jag här i stället, och det gillar både jag, mattemor och mattefar. Mattemor säger t o m att hon inte sett mattefar så glad på länge. Det är med andra voff en riktig vinn-vinn-situation.

När jag hämtades där hemma fick jag först följa med till ett helt nytt ställe. Där fanns massor med snö utanför, men knappt några möbler där inne. Och soffan jag spanade in kom snart en äldre man och hämtade. Han och mattefar kånkade och flåsade när de skulle bära ut den till en stor bil och jag tyckte det verkade bäst att jag hjälpte till. Det fick jag inte, för mattemor höll fast mig och sade att jag var i vägen. Det var jag inte alls, men jag tror att den äldre mannen var lite rädd för mig. Jag som är så snäll!

Sedan fick jag åka med i mattefars bil hit. Det var riktigt bekvämt för jag hade den bakersta kupén för mig själv och låg så mjukt på först ett överkast, sedan  en matta och överst min luddiga filt. Undrar om den betyder samma som ludd i luddhjärna?
Jag somnade i alla fall gott och vaknade först när jag blev avlyft vid Påfågelshuset.  Lika mycket snö där! I stället för att få åka hissen upp till mattemor och far fick jag komma med in i stora hallen.

Tjohoo! Där fanns en stor damm mitt i golvet och jag satte full fart för att ta mig ett dopp. Det fick jag inte! Men jag såg att mattemor hade gått att övertala…

Nu gick vi i stället in i ett mindre rum, där en massa tanter gick runt ett bord och provade olika halsband i olika färger.  Hussefar och jag var i vägen och blev placerade i en hörna där det redan satt en annan man och suckade. Men tänk, snart struntade flera  tanter i  halsbanden och låg på golvet och gosade med mig i stället.

Jag hade faktiskt också velat prova, men det var kanske för att det inte fanns koppel till halsbanden som bara tvåbeningar fick lov. Men jag tro att om mattefar frågat tanten som sålde hade jag nog fått prova, jag med, för hon låg kvar längst av alla som uppvaktade mig. Det var nog inte meningen att jag skulle höra det, men en hund hör bra och jag hörde att mattemor muttrade något om patetiskt och valptrick till en annan tant. Det var tydligen väldigt roligt.

Sedan frågade i alla fall mattemor mattefar om han köpt julklapp till henne, och sedan fick vi åka till Limhamn och hämta några papperslappar ur ett hål i väggen. Det måste vara konstigt att klappa till jul. Man kan klappa mig när som helst utan papperslappar.

På vägen till huset med hissen träffade jag två andra hundar. Japanskt blod minsann, och riktigt trevliga. Han åtminstone, hon var en riktig surkärring om jag ska vara ärlig.  Morrade och visade tänderna så fort jag försökte brotta ner henne.

Jag gillar att åka upp till mattemors o -fars lägenhet. Det finns nämligen en spegel ända ner till golvet i hissen som jag kan kolla pälsen i. Det finns det faktiskt i deras hall också. När jag var riktigt liten valp trodde jag det var en annan luddhjärna, men nu vet jag att det bara är min spegelbild.

En sak jag inte gillar här är att jag inte får ligga i soffan. Det får jag hemma! Här plockar mattemor fram stränga rösten och säger NEJ och placerar mig mycket bestämt på golvet så fort jag försöker smyga upp en tass. Sedan kan hon faktiskt inte klaga när hon snubblar på mig när jag ligger på golvet. Hade jag fått ligga i soffan hade jag inte varit i vägen!

Något som är bra här är alla smulor på golvet. De begriper inte hur jag hittar dem, men det är inga problem alls. Bara att låta nosen jobba runt skåpskanter och bänkar i köket. Eftersom jag förstod att det skulle falla ner mer när mattemor grejade med mat räknade jag ut den bästa platsen att vänta in det och placerade mig där. Men se, då var jag i vägen igen. Det var nätt och jämt jag fick stanna kvar under matbordet när de åt. Mattemor muttrade att deras hundar fått lära sig att vänta på tröskeln tills maten av uppäten. Det är alltså en fördel att vara luddhjärna i stället.

De litar inte riktigt på att jag kan kontrollera när jag behöver än. Hmpff. Det kan jag visst. Det är bara det att de inte är lika bra på att se när jag visar att jag behöver. Men de har varit duktiga än så länge och tagit ut mig varje gång. En gång var det på håret, jag klarade mig bara precis utanför ytterdörren där nere. Det hade varit pinsamt att kissa i hissen!

Hela natten sov jag på sängöverkastsåsen på golvet vid mattemors fotända av sängen. Hon har inte fattat hur länge jag gillar att sova på morgonen, för så fort jag sträckte på mig, redan klockan nio i morse, for hon upp och skulle gå ut med mig. *suck* Jag fick följa med och köpa bullar eftersom hon gjorde sig besvär med kläder och allt.

Så, jag tror att jag står ut tills i kväll när min riktiga matte kommer och hämtar mig. Även om mattemor säger att jag visst kan stanna tills i morgon också!

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Hundliv, Limhamn, Traditioner, Uncategorized, Vardagsliv, Vinter. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till I huvudet på en luddhjärna

  1. Den äldre mannen är inte alls rädd för hundar. Skakningarna i tänder och händer berodde på att han stått ute i fem minusgrader och väntat i fyrtio minuter. Bara för att några från äldreboendet tvunget skulle hämta nåt – som sedan visade sig ha fyra ben och fara omkring som en skottspole.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s