I går kväll skulle jag hem till en arbetskamrat på bokcirkel. Det var första gången jag deltog och jag hade lite dåligt samvete för att jag inte lyckats komma genom  hela boken, På stranden med Kafka,  en finstilt pocket som utspelar sig i Japan, och sprängfylld med nästan obegriplig symbolik. Jag hade lite mer än hundra sidor kvar av de dryga 500 sidorna. Det visade sig att jag inte var ensam om att inte ha kommit genom den, och än bättre; att ost och vin var minst lika viktigt som litterärt prat.

Det fanns gott om både det ena och det andra, för kvinnofallet var stort pga. vädret. Under dagen hade det fallit omkring två decimeter snö, först vågrätt och fram emot kvällen lodrätt, i stora tussar. Efter att den snö som föll innan nästan töat  bort, och låtit resterna frysa till en pucklig isbana har min entusiasm över den skånska vintern dämpats radikalt. Det vill säga att jag muttrade lika ilsket som alla andra när den vita påfyllningen blåste in.

Sedan i måndags går stadsbussarna förbi Påfågelshuset och det var dags för min premiärtur. Det är inte bara vår busslinje som är ändrad, man har ändrat i princip varenda linje och sträckning i och med att Citytunneln invigts. Den har jag inte testat än, men alltså bussarna. Lite knappande på resplaneraren gjorde klart att det var bäst – dvs. snabbast och med minst väntetid vid bytet – att ta 33:an ner till Limhamnsvägen och där hoppa på 32:an för vidare transport till Turbinen/Tekniska museet. En 33:a passerade precis när jag kom ut ur trappuppgången, och det var helt enligt planerna. Det är en bit att plumsa fram och bussarna skulle gå var tionde minut – enligt tidtabellen – så det borde vara lagom att komma till hållplatsen någon minut innan nästa buss. Jag kom i tid. Det gjorde inte nästa buss. Den kom 25 minuter senare.

När jag höll fram mitt jojo-kort och meddelade chauffören att jag skulle till stan skrattade han så att hans stora tomtemage hoppade bakom ratten.

– Hoo-hoo, du ska på andra hållet och byta vid Hyllie.
– Nä du, det ska jag inte, jag ska byta till 32:an vid Limhamnsvägen.
– Hoo-hoo, då kan du sitta kvar för det är jag som ska byta linje på Ön  och köra 32:an sen.

Men jag hade planerat en tidigare buss och hoppades att den också var sen. På Linnégatan stod nämligen två bussar från linje 4 fast i snön och spann, och jag hoppade alltså av vid Limhamhamnsvägen. I busskuren riktning mot stan stod en äldre man. Han började prata innan jag kommit fram. Att han uppskattade att få så fagert sällskap och att han hade svårt att gå men det berodde inte på att han var berusad. Än.

– Det är så att jag är lite gammal, 83 år. Trodde du det?
– Nej, svarade jag artigt och funderade på att fråga hur gammal han trodde jag var, men avstod. Jag var inte säker på att jag hade kunnat ta nederlaget om han gissat på 57.
– Och jag får sådana förhårdnader under fötterna att jag knappt kan gå och flickan som kommer och klipper mina tånaglar en gång i månaden, en alldeles förtjusande flicka, hon kommer från Tyskland, från Hannover, brukar slipa ner dem, men hon är ledig så det har gått över en månad sedan sist och nu kan jag knappt gå alls och jag vet ju inte om hennes vikarie är lika förtjusande men du verkar vara väldigt förnuftig som har mössa på dig, jag kan inte förstå kvinnor som inte har mössor och röd är den. Här kommer du som Rödluvan rätt till vargen. Hehehe.

Eftersom vargen knappt kunde gå bedömde jag att det inte skulle innebära några större problem att plumsa från honom om han fick några djuriska lustar.  I stället förslog jag honom lite oftare förekommande fotvård. Det skulle han ha råd till, tyckte han, liksom taxi, som hans vänner tyckte han skulle ta istället för buss.

– Men då träffar jag  ju inte så förtjusande kvinnor som du. En annan lika bedårande varelse hjälpte mig upp på bussen förra gången.

Min uppgift var tydligen klar. Är man bedårande så är man.

– Och dessutom skjuter jag det framför mig och sparar. Man vet aldrig vad ålderdomen för med sig.

Nej, det är ju klart.

Nu började han deklamera dikter för mig med hög och klar stämma, inga förhårdnader på stämbanden i alla fall,  och berättade att det var en ungersk revymakare som skrivit raderna. Jag frågade om han själv varit en scenernas man, men ack nej, han hade varit förlagsredaktör.
Strax därefter kom hans buss – vi skulle inte med samma – och eftersom han verkligen knappt inte kunde gå erbjöd jag honom min arm allt medan han fortsatte deklamera att

Nyss har vi mötts,
Nu ska våra vägar skiljas,
utan att några tårar fälls

samtidigt som att han berättade för den gapande busschauffören att vi nyss lärt känna varandra, och att jag redan var trött på honom och satte honom på bussen.
Han rasslade ner på stolen närmast föraren, lyfte på hatten och vinkade chevalereskt till mig genom fönstret när bussen rullade iväg.

Fem minuter senare kom 32:an och det var samme busschaufför igen.

– Hoo-hoo! Du skulle suttit kvar och hållit mig sällskap i stället så hade du sluppit stå där i snön och ha det kallt och tråkigt.

Kallt, ja. Men tråkigt? Knappast.