Avklippta betraktelser

Alltmer vildvuxen insåg jag behovet av ett frisörbesök. Det är konstigt det där med hår, åtminstone med mitt. När jag är som mest belåten med och tycker att nu är det riktigt snyggt, då slår det aldrig fel; veckan efter är det en total katastrof och inga stylingproduker, fönar, lock,  pock eller plattänger hjälper.
Då ringer jag frisören. Och tror att hon bara suttit och väntat på att jag skulle ringa och hållit en tid som passar mig. Min nygifta guddotter, som tidigare skött min kalufs med den äran, har både fått barn och flytt landet. Hon kunde alltid trolla fram en tid till sin gudmor, men det fixar inte frissan jag besökt de senaste gångerna. Inte före jul. Jag var alltså nödd och tvungen att testa en helt ny talang.

Det blev en salong i byn. Män förstår inte vilket risktagande det innebär att släppa lös någon okänd med en sax i sitt hår.   Under mitt vuxna liv har jag råkat ut för två kompletta galningar på området. Den ena, för många år sedan i Skanör, undrade om jag ville ha luggen lite uppklippt, och när jag svarade ja klippte hon. Det fanns ca en centimeter stubb kvar ovanför pannan. Det var på den tiden alla skulle ha stort hårsvall och definitivt inga överblivna tussar i fronten.
Den andre  var en kille i byn. Första gången där var jag riktigt nöjd. Andra gången tyckte jag han klippte upp lite för mycket, vilket jag sade till tredje gången. Då klippte han upp ännu mer. Sedan har jag inte gått dit fler gånger, men kan lätt peka ut hans kunder. De har samtliga samma frisyr som skadeskjutna papegojor, alternativt Rod Stewart på 80-talet. Många av dem dessutom blekta som grävlingar på hjässan. Det kanske påminner om någon gammal pojkvän han inte kan komma över, vad vet jag.

Nu var det alltså ett helt oskrivet blad som skulle få chansen.  Det handlade bara om att klippa bort det slitna i topparna och jämna till luggen som jag själv ansat med kökssaxen. Men ändå, klippning är det enda  jag kostar på mig hos frisören, så det ska bli bra och fungera vare sig jag stylar mig eller inte.

De var tre tjejer som arbetade i salongen. En av dem kände jag till,  det var hon som inte hade tid förrän efter jul, och så var det två nya unga förmågor. Jag hoppades på hon som var sämst klippt – för jag inbillar mig att som frisör håller man sig på hemmaplan. Då måste ju hon ha klippt den andra som var snyggare i håret och vara den bättre av dem? Elementärt min käre Watson!

En mamma med två döttrar i fyra-femårsåldern satt också och väntade. Den yngre av dem kommenterade högt och hjärtlöst hur en tant blev målad i håret av den ena frissan. Den andra talade om hur många gånger hon hade kräkts under natten. Morsan hade inte en chans att få tyst på dem.

Det visade sig att det var den jag hoppats på som skulle ta hand om mig. Hon var väldigt rar och blötade mitt hår så försiktigt att det knappt blev blött. Sedan höll hon upp backspegeln för att få mitt godkännande av hur mycket hon klippte av där bak. Och påpekade att det skulle dra sig uppåt när det torkade – och ännu mer när det blev fuktigt tillade jag, med tanke på hur det kryllar sig då.

Under tiden klipptes småtjejerna av den andra unga frissan. De fick sitta i en liten upphissad sportbil under tiden. En av dem ville absolut också ha färg i sitt hår  och var inte helt nöjd med att bara få en klubba för besväret. Det syntes på blicken hon gav tanten med målat hår.

Deras frisör placerade nu nästa kund i tvättstolen, och med en  fullständigt tom blick i fjärran schamponerade hon i takt med hur hennes käkar malde tuggummi.

Utanför fönstret gick folk försiktigt kryssande runt isfläckarna. Två damer i åttio-plusåldern höll i var sitt handtag på en rullator. Handväskorna hade de placerat i korgen där framme. De mötte en manlig bekant i ungefär samma ålder. Han höll i ändan av ett hundkoppel i stället. I andra ändan av kopplet fanns något litet raggigt som viftade artigt på svansen när damerna klappade honom.  När mannen med hunden gått vidare vände sig damerna om och tittade förtjust efter honom innan de bröt i hop i en fnitterattack värdig vilka tonåringar som helst. Det känns hoppfullt att det inte blir bättre med åren!

På tal om fnitter kom två fnittriga tonårstjejer in. De skulle till  en annan ung anställd tjej som hade dykt upp i lokalen. Hon  klippte inte, hon byggde. Naglar. Jag började fundera på om det kanske skulle vara något att satsa på, att få byggt snygga naglar. Om mitt hår är helt OK, så är definitivt inte naglarna det. De bryts och flisar sig bara man tittar på dem, trots att jag investerat en smärre förmögenhet på dem under åren i form av alla stärkande produkter som finns.
Lite skumt är det allt , för det är ju samma vitaminer som rekommenderas till hår och naglar.

Så, när mitt hår var färdigfixat och notan betald gick jag fram till nagelbyggerskan och frågade vad en det skulle kosta att få byggt en omgång naglar med klös i.  Utan någon som helst entusiasm lyfte hon blicken och sade priset. Överkomligt. Jag frågade hur hon hade med tider framöver. Inte heller den frågan fick något sprudlande svar. Men en röst som en begravningsentreprenör med tandvärk nickade hon mot några lappar på bordet och sade:

– Ta en lapp. Där står mitt nummer. Ring och fråga.

Jag beslöt mig snabbt för att det var helt acceptabelt med korta ojämna naglar. Så länge de är rena så…

Håret blev förresten riktigt bra. Så bra att Mannen inte upptäckte att jag klippt mig ens.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Hår och frisyrer, I-landsproblem, Kvinnor, Uncategorized, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Avklippta betraktelser

  1. Chorizo skriver:

    Det är lätt att inse att fyndiga, roliga liknelser är viktiga byggstenar i en blogg av din typ. Denna gång fick Rod Stewart och begravningsentrepernörena stå som förebild 🙂 – Jag kom på att det åter är dags för egen klippning. Få se om jag har sådan tur att jag får in ett ben i salongen innan nyår.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s