Till minnet av Nancy

Jag har varit på bröllop. Det var en av guddöttrarna som funnit Honom med stort H. Eftersom hon klippt mig i flera år har vi delat förtroenden med varandra, och ända till för något år sedan suckade hon djupt och trodde att hon aldrig skulle träffa Honom. Men så vid en klippning hade hon lite stjärnor i ögonen och berättade, att kanske, kanske fanns Han ändå. På den vägen bar det och nu blev de tu ett äkta par som bara strålade av kärlek.

Det var en dessutom en väldigt trevlig fest med god mat och dryck, alldeles lagom med trevliga tal, uppklädda vackra ungdomar och lika uppklädda, om än inte lika vackra något äldre gäster. En del såg misstänkt botoxstinna ut, men det kan  även ha varit något allergiskt.

Klädseln var smoking, vilket kan innebära klänning i vilken längd som helst på damerna. Jag såg chansen att införskaffa något nytt, men efter tredje varvet runt Malmös damaffärer insåg jag fakta. Det finns inga klänningar som inte är svarta, och som går längre än skrevet, att hitta. Min ben tål i och för sig fortfarande en viss exponering, men jag känner mig inte bekväm i allt för korta kjolar och dessutom har jag fått lära mig att man inte har svart eller vitt på bröllop. Det visade sig ändå att både mus-i-kantlängd och svart var vanligt förekommande på festen, men jag hade valt bort det från början.

När jag gett upp hoppet i affärerna, och att hinna tråckla ihop något själv återstod nätet. Detta välsignade Internet där man googla på smokingklänningar och få fram vilka postorderföretag som säljer sådant.  Jag fastnade för två olika klänningar på Haléns och beställde båda. Tiden var knapp och jag satsade på att åtminstone en av dem skulle passa. De skulle dessutom levereras i god tid…

Nu blev det både en och två kontakter med deras kundtjänst för att få fart på leveransen

– Ja du vet, posten har förseningar, för det är snö.
– Hallå – det är december och enligt orderspårningen som ni så välvilligt har på nätet ser jag att det ligger kvar på ert lager…

Vid andra kontakten, där jag bad dem annullera ordern rasslade det i alla fall till och paketet kom några dagar innan bröllopet. Som tur var passade en av klänningarna. Den andre såg för jäklig ut och ligger packad för retur.
Det var bara det att jag tyckte att den som passade avslöjade lite mycket av mig på mitten. Ingen bara midja alls, bara att det finns mycket mig på mitten och, tja, det gillar jag inte.
Det blev alltså en ny tur upp i stan för att jaga något som så vackert kallas ‘shaping’ i annonserna. Alltså något som håller in på vissa ställen och  bygger på på andra. I den första affären jag kom in och berättade om problemet log expediten och undrade vilken färg jag ville ha. Sedan skickade hon in mig i hytten med ett plagg som man skruvade på underifrån och knäppte i grenen. Vips så satt alla kilona där de skulle. På en kvart – och jag som stoppat i parkeringsavgift för fyra timmar!

Det var då jag mindes Nancy. Nancys och mina vägar korsades för ganska exakt tio år sedan, till milleniumskiftet.

Nytt år, nytt sekel, nytt millenium, tillfället för tidernas fest! Jag hade lyckats hitta en vacker långklänning   till  ett rimligt pris. Och den  passade. Dock kunde innehållet, dvs jag, ha passat lite bättre i klänningen.  Men eftersom klänningen hade varit billig ansåg jag mig ha råd att gå till en specialaffär i underkläder i jakt på en axelbandslös body att ha under. Då, på den tiden,  blev det alla specialaffärer inom en femmilsradie. Det fanns inte en endaste axelbandslös body att uppbringa i min storlek.

Men i den sista affären jag kom in i, då i slutet av 1999, fanns  en Nancy Bodyslip, alltså en formande underklänning som man kunde knäppa av axelbanden på. Den gjorde verkligen underverk med min figur. Tyvärr slutade underverket lite väl abrupt – det vällde ut vid kanterna. Och affären sade att det inte fanns större. Men det här var ju ett amerikanskt plagg, och med amerikanska mått mätt är jag på gränsen till Miss Twiggy (modellen alltså, inte Miss Piggy från the Muppet Show). Det  måste bara gå att få tag i min storlek. Sagt och gjort. Jag åkte hem  och googlade på namnet. Jodå, det fanns att beställa från en amerikansk Internethandel i hur stora storlekar som helst – jag behövde ju bara barnstorlek i sammanhanget. Som den strukturerade person jag var redan då, så ringde jag först över till USA för att kolla att de kunde leverera innan nyår. De levererade inte alls utanför USA längre, trots att det stod så på deras hemsida. Men det kunde fixas ändå! Min käre kusin i Wisconsin som jag brukade köpa Rörstrandstallrikar till. Han skulle naturligtvis få vidarebefordra min lilla Nancy till Sverige. Han  var  i och för sig inte purung och ganska pryd av sig, men han behövde väl inte plocka upp paketet och förfasas över innehållet. Eller sin förtappade svenska kusin.

Visa-kortet plockades fram och beställningen fylldes i och kompletterades med en annat magisk historia som skulle lyfta och forma de undre regionerna när man bar långbyxor. Och det var ju bara halva priset mot affären på Fina Gatan! Lite rädd var jag allt för att knappa in mitt kreditkortsnummer, man hade ju läst om folk som har blivit blåsta på konfekten – och pengarna.

Det fick bära eller brista; jag skulle formas till det nya årtusendet!

Knapp, knapp, knapp, in med numret. Upp kom texten att mina kreditkortsuppgifter inte stämde och jag blev ombedd att kontrollera uppgifterna och försöka igen. Vilket jag gjorde. Fem gånger. Fyra gånger med mitt kort och en gång med Mannens.  Utan att bli godkänd. Då någon gång gav jag upp tanken på en slankande profil till milleniumskiftet.

Dagen efter tryckte jag ut ett saldobesked på mitt konto, som för en gångs skull borde innehålla mer än öresavrundningen, och fick en smärre chock. Alla pengar var reserverade av någon annan. Nancy, skulle det visa sig. En vänlig bankdam upplyste mig om att det är samma belopp – 608 sek – som var reserverat  fem gånger på mitt konto och en gång på Mannens.

Jag hade alltså beställt sex Nancy  att levereras via min puritanska kusin!  Det var bara att vänta tills jänkarna snurrat fram till öppettid och ringa företaget igen. (Tack och lov att engelskan är hyfsad!) En något oförstående newyorkare talade om för mig att de inte accepterade kreditkort utfärdade i Sverige, även om leveransadressen var i Wisconsin. Men  blockera dem kunde de! Och kusinen over there undrade varför inte det lilla paketet, som jag bett honom vidarebefordra, hade kommit än. Hon kom aldrig, men lever kvar i mitt minne.

Plus på nätet visar det sig…

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i dresskod, Fest, Kvinnor, Malmö, mode, nöjesliv, Shaping, shopping, Traditioner, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Till minnet av Nancy

  1. Chorizo skriver:

    Tur att man inte är kvinna. Det verkar jobbigt med alla plagg och bestyr. En bekant till mig var ofta lite avundsjuk på er tjejer. Han tyckte att ni har mycket större urval när det gällde skor. Det kan väl hända men själv är jag nöjd med mina träskor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s