Det har kommit en ny liten dam till familjen. En liten Selma, nu elva veckor gammal och boende hos dottern o hennes sambo. Selma har fyra ben, gul päls och världens mjukaste nos och vassaste tänder. För det har man som valp och är hälften golden och hälften labrador retriever. Att hon dessutom är det näpnaste som finns behövs väl inte tilläggas?

Dottern och sambon har båda arbeten som  innebär s.k. obekväma arbetstider och då är det väldigt bra att ha ‘morföräldrarna’ tillgängliga. Selma är det närmsta barnbarn vi har, än så länge, men med tanke på att det innan dess var en kanin kan man väl säga att det tar sig?

Efter att tidigare själv ha haft fyra stora hundar (en golden, två berner sennen och en hoffe), om än en i taget, betecknar jag mig som relativt hundvan. Det innebär ungefär att jag inte tar upp Selma  i möbler eller ger henne någon annan mat än den hon får i sin skål på bestämda tider och fyar henne när hon sätter sina små nåltänder som en rävsax i min fot eller vad. Skulle jag inte sköta det tror jag mina dagar som hundvakt är räknade. Dottern är nämligen lite petig med en del saker även om hon tycker att Selma faktiskt kan få tugga lite grann på mig.
Dessutom försöker jag hålla koll på signalerna  från Selma när det är tid att gå ut och kissa.

Sedan vår siste hund tog slut för några år sedan har jag saknat en fyrbent vän.
Ja, ja, kanske inte de sena eller väldigt tidiga promenaderna i ur och skur. Fast å andra sidan kom man alltid ut så. Det fanns ingen ursäkt att låta bli. Möjligen en Man att schasa ut i stället.
Konstigt nog gick jag inte upp tidigare på morgnarna då, men hann ändå alltid med en halvtimmes hundpromenad innan jobb. Varje morgon. Hmm. Jag fattar inte hur det gått till.

Nu har vi i alla fall fått en ny liten krabat att passa när det passar sig, och det gjorde det i helgen. Redan kvart över sju i lördags morse lämnade dottern över en pigg liten valp. Mycket piggare än vad vi var. Det tog ett antal varv runt våra sängar och simultandödande av filten innan hon insåg att de här tvåbeningarna tänkte sova lite till och gjorde det samma.

När vi väl vaknade var det bråttom ut för att göra både det ena och det andra. Jag gick med Selma.

– Behöver hon gå ut redan? sa Mannen och  gick iväg med tidningens A-del.

Det behövde hon.
Efter frukosten som för Selmas del bestod av två deciliter torrfoder var det dags igen.

– Inte kan hon behöva nu igen, undrade Mannen och gick i väg med tidningens B-del.

Jodå!
Vi fick också i oss lite frukost, allt medan Selma nogsamt plockade upp varenda smula, dammtuss, visset blomsterblad och annat spännande hon hittade på golvet. Däremellan fick sig hennes nalle och trasa en omgång och det första lilla tuggbenet tog slut.

Det var tillika tvättdag i lördags, så när mitt te var urdrucket skulle jag åka ner i källaren till tvättstugan. Selma  gick och satte sig vid dörren, och jag undrade om det kunde vara dags igen.

– Det kan det  ju inte vara, sa Mannen, nu själv på väg med C-delen i handen, hon vill bara följa med dig.

Så hon och jag åkte ner. Som den sanna tjej hon är placerade hon sig framför helspegeln i hissen och satt lugnt hela vägen ner och kollade sin egen uppenbarelse. Tydligt belåten med det hon såg, för svanstippen viftade lite grann.
Lite förvirrad blev hon när ytterdörren inte fanns där den brukade när hissen stannade, men traskade i alla fall med mig in i tvättstugan. Och kissade en stor pöl där. Hon behövde alltså igen och hade inte alls någon lust att hjälpa till med tvätten. Däremot var moppen jag fick plocka fram för att tvätta golvet alldeles lagom lustfylld att jaga och anfalla.

Eftersom inte tidningen hade fler delar att försvinna med fick Mannen ta över några kisserundor nu. Valptricket fungerar! Alla damer blev bedårade. Jag försökte på ett fint sätt förklara att det var av Selma och inget annat, men det är inte alltid kommunikationen går ända fram.

När vi så småningom satt oss till bords på kvällen för att äta middag kom dagens största valp-fnatt. Full fart tvärs genom lägenheten, tre gånger, ett anfall mot sin spegelbild i fönstret som resulterade i en smäll värdig Kalle Anka, tre varv runt köksön, sladd in mot vattenskålen för påfyllning och sedan bort och med en duns somna på mina fötter. Klart on-off-läge.

Lite senare dök dottern upp och beslöt att kvarta i soffan så hon kunde hämta med sig sambon hem när han gick av. Det blev klockan 4 på morgonen.

Då sov både Mannen och jag. Det tar på krafterna att vara valpvakt.