Så var det då sista dagen i Paris. Flyget hem skulle inte gå förrän klockan nio på kvällen, så dagen var vår.

Hotellrummet skulle lämnas, men vi kunde ha väskorna kvar där under dagen. Efter moget (?) konferensande kom vi fram till att vi skulle vara lite kulturella och besöka Musée D’Orsay. Impressionisterna tillhör mina favoriter i konstnärssvängen.
Kartan talade om att gatan vi bodde på, Rue de Rennes, gick ända ner till Seine, och sedan var det bara några kvarter till vänster. Promenad alltså.

Nu var det bara så att himlen hade öppnat sig och regnet fullkomlig vräkte ner. Små turistparaplyer är inte tillräckliga mot franska skyfall, men ett gäng vikingar ger sig inte så lätt. Jag var redan förkyld och bedömde att det inte kunde bli värre i alla fall.

En liten bit ner på Rue de Rennes var det marknad. Framför den stod ett gäng brandmän, och sålde…. Jepp! Kalendrar! Med ursäkten att den skulle vara till dottern (haha!) började jag diskutera med dem. På franska. Även om jag under resan upptäckt att jag faktiskt har mycket mer franska på lager i hjärnfetterna än jag trodde,  gick gränsen definitivt vid att försöka förklara för dem att Malmös brandkillar minsann har bar överkropp, sot på näsan och kattungar i famnen i sin kalender.  Inte aktionbilder med dem uppflugna på stegar eller glödstampande i rykande ruiner. I full mundering. Jag tror inte de förstod mig, eller så ville de inte, men de skrattade hjärtligt. Det blev inget kalenderköp för min del.

Det var som synes blött och trots upptorkande besök på café – de kan det där med Café au lait, fransöserna – var vi rejält blöta när vi kom ner till Seine. På andra sidan floden låg Louvren i all sin prakt, men vi hade blivit varnade för köerna och svängde vänster mot Musée d’Orsay.

Det var fler än vi som tänkt gå dit. Kön gick i slingor runt halva kvarteret.
Någon köande uppgav att de stått där över två timmar, men de hoppades att snart komma in. Alla besökande visiterades av säkerhetsskäl och det var säkert en orsak till köerna. Vi inhandlade några nya paraplyer av entreprenörerna utanför och gick igen. Ner i närmsta metrostation och åkte närmre hotellet och åt lunch.

Regnet visade inga tecken på att upphöra så vi bestämde att åka ut till flygplatsen och gå där och strosa och äta middag  innan vi flög hem. Alltså hämta väskorna och på flygbussen. Vi kom ut till Charles de Gaulle utan någon större dramatik och checkade in redan vid femtiden, fyra timmar innan planet skulle gå.

I kön till säkerhetskontrollen funderade jag på om jag behövde fylla på något i parfymeriet, kanske testa någon ny doft, eller om jag bara ville sitta med ett glas vin och titta på folk och gissa deras nationaliteter.  I bland är jag väldigt lättroad. Särskilt om jag fått mat först.
Men…  när vi äntligen kommit genom säkerhetskontrollen, med såväl skor, skärp som klocka i en en plastback på bandet visar det sig att vi är inne i gaten. Restaurang? No, madame. Men det fanns något liknande en kebabvagn som sålde lite dricka och torra baguetter. Taxfree? No, madame. Men det fanns en sur tant som sålde typ fyra olika parfymsorter i andra hörnet.
Och fyra timmar tills planet skulle gå. Ut genom säkerhetskontrollen igen, på jakt efter föda och shopping. Om inte annat var vi optimistiska. En kort stund till, tills vi kom på att det enda vi kom i närheten av var SAS-loungen. Ene vännen var nämligen utrustad med guldkort och ägde tillträde dit. Dock endast med familjemedlemmar. Hans sambo var  självskriven, men när jag slängde mig om halsen på honom och kallade honom min käre storebror insåg loungevärdinnan att vi var en enda stor lycklig familj och släppte in oss. Med en suck, men ändå.
Vi fick åtminstone ost och vin och kaffe där, liksom datoranslutning så vi kunde följa MFF när de segrade i allsvenskan. Folk tittade lite konstigt på oss när vi jublade, men det bjöd vi så gärna på.

Under tiden vi var där pep min mobil fram ett  SMS i kvarten från SAS om att vårt plan var försenat. En kvart varje gång. Vi gav oss ut på flygplatsen och försökte komma ut i någon hall, helst möblerad med lite taxfree-hyllor. Det gick inte. Eftersom vi skulle flyga inom EU hade vi inte tillträde till sådana faciliteter, så det var bara att traska tillbaks till säkerhetskontrollen och tassa in i gaten och sätta sig. Planet hade tekniska problem i Köpenhamn, därav förseningen.

Kvart över tio fick vi komma ombord och kaptenen sade att han hoppades vi skulle kunna starta halv elva. Det hoppades vi med. För att inte tala om alla småbarnsföräldrar med övertrötta barn. Men, halv elva kom han tillbaks i högtalarna och berättade att de fortfarande meckade  under planet. Ingen trodde på mig när jag sade att jag hörde hur någon ropade efter silvertejpen. På franska i och för sig, så jag kan ju ha missförstått.

Klockan elva lyfte vi i alla fall, och han precis med tåget över Öresund 01,16 och trillade i säng vid halv tre på natten. Arbetsdag med vanlig tidig uppgång fyra timmar senare gör att man är trött både en och två dagar efteråt.

Det fungerar så länge man är i gång, men sittande vid genomgång av nya gymnasieförordningen…
Där sprack det, som en kollega så vänligt dokumenterade.