Det tredje franska inlägget.

Eter frukosten på lördagen tyckte vi kvinnor att vi behövde lite egen kvalitetstid. Vi ville alltså shoppa. Två av oss har sedan länge svart bälte i konsten, den tredje är, trots att hon med knapp  marginal är äldst i gänget, fortfarande glad amatör. Det är väl så här i livet, en del klarar aldrig att ta körkort, andra har andra svårigheter. Men hon följde i alla fall solidariskt med oss istället för med männen som skulle upp i Triumfbågen original.

Nu var det så att jag redan eftermiddagen innan snurrat in om Lafayette, ett affärskomplex strax intill hotellet och i stort fyllt mitt lystmäte redan då. Om inte annat insåg jag att resväskan skulle bli full och om jag inte ville åka hem med fjorton lager kläder på mig fick jag nog ligga lite lågt.

Vi hittade lätt till Le Bon Marché, ett varuhus i gammal fin stil, där åtminstone matavdelningen påminde lite  om Harrods. På Bon Marché finns alla de fina märkena av både kläder och annat. Det var en uppleelse att bara strosa runt där och insupa atmosfären och titta på människor. Fina fransyskor som trippade runt med små knähundar i snöre, mammor eller au pairs med barn iklädda små yllekappor eller sjömanskostymer, alldeles vanliga fransmän och fransyskor och en beskärd del turister.
Vi var lätt igenkända på vårt lätt imponerade gapande. Något shoppat blev där inte, det räckte inte reskassan till, även om  jag var riktigt nära en gång på husgerådsavdelningen. Där fick jag syn på en tehuva, i form av en flätstickad nougatfärgad liten polotröja. Jättefin och originell! Jag plockade upp den och tänkte att 130 kronor var väl inte så himla dyrt. Som tur var kopplade jag in valutaomräknaren i skallen när jag kom fram till kassan och insåg att det var 130 euro – dvs. 1300 kronor.  Alltså backade jag, men expediten tittade frågande på mig och sade, fast på franska:
Men det är ju ren kashmir, madam!

Må så vara, men jag tror inte det motiverar priset. Däremot, när jag får nästa pysselattack kanske jag kan pilla ihop en själv med lite restgarner.  Samtidigt som jag ska sticka en sådan där halsduks-luva…

Efter en del rundturer med Metron sammanstrålade hela sällskapet igen för en sen lunch. Strax intill  restaurangen där vi åt låg en liten butik som enbart sålde olika senaps- och vinägervarianter samt cornichons. Jag hade ingen aning om att senap fanns i så många smaker och kunde inte låta bli att köpa en burk smaksatt med koriander och fikon och en med vinbär. De är precis så  goda som jag tänkte mig, t ex koriandervarianten förstärkt med färsk dito i dagens fiskgryta!  Nu väntar de på att få smaksätta spännande dressingar.

Nu var vi ute på fina gatan med alla de stora modehusens affärer. Kläderna passade inte riktigt. De var för små och priserna för stora.

Längs hela Champs Elysée vajade såväl franska som kinesiska flaggor. Kinas ledare  gjorde som vi och tillbringade helgen i Paris. 
Champs Elysée är onekligen en pampig paradgata med ett värdigt slut i Napoleons Triumpbåge. Även om Nappe var kort i rocken såg han till att få byggt ett rejält monument, 50 meter högt och 45 brett. Det var det en kompensation, liksom en del mäns sportbilar…? 😉

Vi hamnade också i les Halles med förväntningar på gamla saluhallar. Haha! Det var Dantes Inferno uppdaterat till 2000-tal. Ett antal våningar ner under jorden, med labyrintartade gångar och rulltrappor förbi affärer och shoppar som sålde allt som tänkas kan.

Vergilius fick nog nånstans tre trappor ner och återvände till sin betydligt lugnare tillvaro i Infernot. Hade vi kunnat hade vi, även om där fanns oanade shoppingmöjligheter, hängt med honom men fick i stället irra runt ytterligare ett tag i de vällustigas krets.

Strax intill hallarna hittade vi däremot två trevliga lokaler. Den ene, Le Cochon à l’Orielle, ett drygt hundra år gammalt arbetarkafé släckte vår törst på ort och ställe. En speciell och trevlig värd bättrade på intrycket liksom
de häftiga väggmålningarna.

Kvällens näringsställe, Bistrot d’Eustache,  låg bara ett stenkast därifrån. Först hade vi tänkt äta på ett ställe som heter Le Chateaubriand och som lär vara den elfte bästa restaurangen i världen, men lyckades inte ens komma fram på telefonen dit. Men Bistrot d’Eustache var inget dumt val och dessutom var där levande musik. Inte jazz som det stod  i guiden utan en äkta spanjor med spanska schlagers.

De gick ner liksom maten, resans sista musslor för min del.


Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i matlagning, mode, Paris, Restauranger, shopping, Turism, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Det tredje franska inlägget.

  1. ingrita skriver:

    haha, senapsbutiken har jag också varit i och fascinerats över!

  2. Chorizo skriver:

    Jag får tacka för ett läsvärt och inspierande resereportage. Få om det inte blir Paris nästa tripp utrikes. Nåja, först skall jag iaf testa citytunneln.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s