I det franska landet, del 2

Metron är ett fantastiskt transportmedel. Vi for runt i hela Paris på i princip ingen tid alls. Några bekanta undrade innan vi åkte om vi vågade ta metron pga. den höjda terrorberedskapen. Det är väl klart att tanken fanns någonstans i bakhuvudet, särskilt när vi mötte de kamouflageklädda gossarna som i grupper om tre patrullerade en del metrostationer och turistattaktioner,  beväpnade med stora skjutklara pickadollor.

Så länge parisarna verkade lugna och inte evakuerade stan tyckte jag inte det fanns någon större anledning till oro. Den dag jag avstår från vardagliga saker som att åka tunnelbana har våldet vunnit.

Efter den första löksoppan åkte vi till Pigalle. Vi bokade biljetter till Moulin Rouge till fredagkvällen och tyckte det gick ovanligt lätt, och att det var lite konstigt att vi inte skulle betala när vi bokade. Lite fönstershopping gjorde fullständigt klart vad för slags kvarter det var, och trots  att den manlige delen av ressällskapet föreslog både sjuksköterskeuniformer och flygvärdinnedräkter avstod vi kvinnor från all shopping. Där alltså. Däremot fanns det en kilt med matchande hundkoppel i herrstorlek som vi funderade lite på.

Promenaden gick vidare upp till Sacre Coeur och sedan till Montmatre.

Att kalla Sacre Coeur för en turistfälla är kanske att överdriva. Utanför  var det mer eller mindre marknadsstämning med gatumusikanter, väskförsäljare, hårflätare och alllsköns tingeltangel. Utan att vara religiös gick tankarna till när Jesus kastade ut månglarna från templet.  Kyrkan är i alla fall en väldigt vacker byggnad med otrolig utsikt.

På torget i Montmatre har konstnärerna häckat i många år. Förutom akvareller, oljor och tryck på Sacre Coeur kunde man få tecknat en karikatyr av sig själv. Jag avstod. Finns begreppet Montmatrekonst i liknande betydelse som Hötorgskonst?

Tillbaks på hotellet frågade vi den rare portieren om det fanns någon bra restaurang som serverade musslor i närheten. Det fanns det. La Criee, på Blvd Montparnasse.  Det var fullt när vi kom dit, men det är inte långt mellan vattenhålen och vi väntade gärna en halvtimme. Det var det absolut värt – och prisvärt.

Fredagen inleddes med en ny metrotur, nu till Grand Arche, ett kontorskomplex som också kallas den nya Triumfbågen. Tyvärr kunde man inte åka upp i den pga något tekniskt problem, men den var imponerande även från marken. Stod man under den såg man dessutom rakt på originalet.  Klicka på bilden så syns den riktige Triumfbågen i mitten. 

På kvällen skulle vi till Moulin Rouge och titta på showen. En showbiljett med champagne kostade hutlösa  90 euro per skalle och vi var väldigt tveksamma till om det skulle vara värt priset.
Middag hade vi ätit på en annan restaurang, Bergamote, innan. Lika bra som kvällen innan och till långt under hälften av vad Röda Möllan skulle kosta. Men, man är inte i Paris så ofta så det kunde väl vara värt att leva på kålsoppa en månad att se det i verkligheten.  Vi trodde ju fortfarande på vår bokning och stegade fram till gorillan i dörrhålet och uppgav namnet. Han nickade och pekade på kön. Denna ringlade sig ca 30 meter utmed gatan i tredubbla led. Men se där var ju en lucka tio meter bort som vi slank in i. Det var bara det att det amerikanska paret som stod bakom hade missat att kön rörde sig och ville inte alls ha oss framför sig. Kvinnan var ungefär lika trevlig som en kackerlacka med tandvärk, men kunde ändå skrika ett välkänt four-letter-word hur högt som helst. Jag vet inte vad fransmännen gjort för ont eftersom USA skickar dit kvinnor som hon och den vid bussen. Ätit upp deras grodor månne?

Vi traskade i alla fall snällt bort och ställde oss sist. På vägen passerade vi ett fullt utvecklat slagsmål där andra från gorillaflocken släpade bort en – annan amerikan.

Showen skulle börja 23,00 och vara i två timmar. Sista metron skulle gå 01,30 och när klockan var fem i elva och vi fortfarande stod i kö utanför med busslaster av människor bakom oss insåg vi fakta. Det fanns inte en chans att vi skulle hinna se färdigt och dessutom hinna med metron. Vår bokning var inte värd en cent och priset var löjligt. Dessutom finns ju filmen Moulin Rouge på DVD…
Vi gick alltså därifrån med pengarna i behåll. En bråkdel av dem försvann så småningom i form av vin i våra strupar, men det utan att vi kände oss lurade.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i nattliv, nöjesliv, Paris, Resor, Turism, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s