Nu har jag varit på resande fot igen. Denna gång en långhelg till det franska landet. Resan startade tidigt hemifrån med taxi till Svågertorp, tåg till Kastrup och därifrån flyg till Paris. Allt flöt på smidigt, även om vi inte hann äta frukost på flygplatsen som vi tänkt. Men det kunde man ju köpa till på flyget.

Dagen innan hade jag varit inne på SAS hemsida och valt platser till hela sällskapet, sex personer. Det är lite Reiseleiter i mig när jag kommer igång. Eftersom den grafiska bilden visade att raderna bestod av sex platser, tre på varje sida gången, bokade jag en hel rad. När vi väl checkat in och tittat närmre på våra boardingpass visade det sig att en av oss flyttats längst bak i planet istället. Det fanns helt enkelt bara fem stolar i varje rad, B-sätet var borta så om vi ville sitta på rad hade en fått kasa ut på vingen. Kamraten som fick sitta där bak hade i smyg packat ner sin dummer-mössa, inköpt på Guiness-bryggeriet i Dublin för två år sedan, och kom fram med den på huvudet. Hans sambo hade vänt ryggen till en minut…

Snett framför mig satt två yngre män, där den ene hade en mycket svag likhet med Brad Pitt. Den gjorde han det bästa för att understryka med likadan grå joggingdress, svart keps och mörka pilotglasögon som Brädpitten brukar ha på lediga bilder. Hela flygresan ägnade denne kille åt att med lupp kolla bilderna i en dansk skvallertidning. I bland gav han till små förtjusta/upprörda/skadeglada rop och lutade sig över gången för att visa kompisen.

Vi hade tur och fick ut våra väskor nästan först. Fem av dem i all fall. Den sjätte kom sist.

Enligt hotellets hemsida var det enklast att ta AirFrance flygbuss från Charles de Gaulle-flygplatsen och in till stan. Bussen stod där den skulle, men var hermetiskt tillsluten. Chaffisen skulle nämligen ha rast. Bakom ‘vår’ buss stod en annan flygbuss och den ville köra, men kom inte förbi. Då tutar man. Det störde alla utom chauffören som skulle köra vår buss. Enligt tidtabellen skulle det vara en halvtimme mellan avgångarna, men vi väntade minst 45 minuter innan han kom. En annan man öppnade sidluckan och stuvade in bagaget i olika fack, beroende på var man skulle stiga av. Allt medan bussen bakom tutade hysteriskt. Vår chaufför var lugnet före stormen. Den som utbröt när en ung amerikansk kvinna ställde sig framför vår buss när han väl bestämt sig för att köra. Kvinnan hade lastat in sitt bagage i vår buss, men väntade nu på ett äldre kvinnligt sällskap som inte kommit. Busschaffisen började skrika åt henne på franska, fritt översatt ungefär:
– Vem är ni, galna kvinna?! Flytta er!
Kryddat med ett och annat Merde. Den galna kvinnan kom som sagt från det stora landet i väster och hade inte alls för avsikt att flytta sig förrän hennes sällskap kommit. Bussen började rulla mot henne med högre franska svordomar från förarsätet, och bussen bakom nu konstant tutande. Kvinnan insåg att hon måste flytta sig och ville ha ut sitt bagage igen, men nu ville bussen köra. Maintenant!! Efter ett antal tillmälen på båda språken, ett löfte från kvinnan att det var både första och sista gången hon besökte detta sketna land och hot om polis fick hon ut sitt bagage och vi kunde köra.
Härligt med lite sydländskt temperament!

Vi kom i alla fall lyckligt fram till Montparnasse där ett hotell var inbokat, som vanligt  via Octopus på nätet. Hittills har det alltid fungerat bra, och vi har alltid varit nöjda. Det blev vi nu också. Hotellet var 3-stjärnigt, med bra läge och vi fick tre dubbelrum på sjätte våningen under takåsarna.  Tillika rent, med trevlig personal och god frukost. Vad kan man mer begära?

Vi var framme redan vid lunchtid och efter en snabb uppfräschning riktade vi in oss på närmsta bistro, löksoppa och vin. Att det var så varmt att vi kunde sitta ute gjorde det absolut inte sämre!

Nästa investering var ett tredagars-kort till Metron, sedan var Paris redo att erövras. Ovan och under jord!
Mer om det kommer…