Språk är en väldigt bra sak att kunna. Flyttar man till ett nytt land är det definitivt nyckeln för att komma in i samhället. Reser man som turist till ett annat land öppnar det andra dörrar än de vanliga turistportarna.

Mina språkkunskaper, förutom modersmålet svenska, är engelska som jag har min examen i och för det mesta klarar utan problem i både talad och skriven form, italienska som jag läst ett antal år på en kvällskurs och ett år på universitetet och dessutom praktiserat på otaliga semesterresor dit. Efter några timmar och två glas vin på plats är den i princip flytande även om den tyvärr för det mesta ligger i träda annars.
Sedan har vi tyskan som jag läst på högstadiet och ytterligare två år. Den begriper jag en hel del av, och kan i tvingade lägen även uttrycka mig hjälpligt om den tilltalade tysken överser med att jag är osäker på der, die, das. Framför allt på der och das. Men prepositionerna kan jag i alla fall rabbla.

Slutligen har vi språket jag delvis ska praktisera resten av veckan, franska. Det hade jag på schemat två år i fackskolan. På den tiden det begav sig (och Kejsar Augustus…) fanns denna tvååriga version av gymnasiet, som dåtidens syvare – lika förvirrade  som nu –  sade skulle ge full behörighet till högskolan. Det gjorde den inte, utan innebar en massa omvägar för min del, men det är en annan historia. Den heter inte heller fuck-school på engelska som en god försökte förklara det för några engelsmän.

Jag skriver hade på schemat, för min och väninnans närvaro på de lektionerna var allt annat än hög. Något som jag ibland misstänker att vår lärarinna tyckte var av godo, för när vi väl var där blev vi oftast ombedda att gå igen.  En orsak till den höga frånvaron var schemaläggningen. Franskan låg alltid först på morgonen eller direkt efter lunchen. Om väninnan och jag på vår obligatoriska morgonkonferens i telefon (fast lina, inga mobiler var påtänkta, och inga pc) kommit fram till vad vi skulle ha på oss och att vi skulle gå, var vi aldrig sämre än vi kunde ändra oss. Jag kom med spårvagnen, 4:an, och hoppade av vid Kronprinsen. Där stod hon och väntade, och det fanns flera skäl som vägde tyngre än franskan. Fika på Epa, solsken i Slottsparken, etc. Lunchen tillbringade vi ofta uppe i stan och där var orsakerna många, bl a grabbarna från Latinskolan,  att inte återvända till skolan efter lunch.
Annars var vår franskfröken rätt tung i sig själv. Lika bred som hög, och visade ingen som helst entusiasm över sin yrkesroll. Trots det hittade vi massor av saker att fnittra för på hennes lektioner, som t ex när hon uttråkad satt och lutade sitt huvud i handen och drog upp halsskinnet till pannan, eller varandras (mina) läspningar vid högläsning. Hade vi väl börjat fanns inget slut. Vi åkte ut. Ibland åkte bara den ena av oss ut och då reste sig den andra solidariskt och följde efter. Något annat var inte att tänka på.
I dagsläget kan jag bara konstatera att jag inte skulle vilja ha mig själv som elev i den åldern.
Två ord lärde vi oss i alla fall. Sängkant (= femtio) och löddra på(=flaggan) .
På vägens gång har jag snappat upp några till och kan bl a tala om vad jag heter, fråga vad klockan är och var Eiffeltornet ligger.

Och hoppas att de svarar på engelska…