Så har det hänt, det där jag längtade efter för ungefär ett halvår sedan. Att få tillbaks timmen man knyckte från mig när det blev sommartid. Nu är den här och jag borde hoppa och skutta av glädje. Men gör jag det, otacksamma människa?
Nä.

Precis som Skalman i Bamse är jag utrustad med en inre mat-
och sovklocka, och den kan man bara inte ställa om hur som
helst för att någon kommer på att nu ska det vara normaltid igen.

Resultatet blir att jag vaknar på min vanliga tid, dvs. en timme för tidigt. Går det att somna om? Nix-pix. Jag ligger och kämpar med ett öga på klockradion. Dömt att misslyckas. Dessutom är matklockan inställd på 35 minuter efter vakna-klockan, och när den börjar ringa är det fullständigt kört, oavsett om klockradion inte sagt ett pip ännu.

Jaja, men sedan är jag ju uppe och har ätit och borde vara i fas med normaltiden. Borde, ja. Är – nä. Klockan halv elva, åt pepparn för tidigt för lunch, går matklockan igång igen. Ding-dong som värsta klockspelet. Sak samma till middagen. Halv sju börjar jag gnaga på bordet i brist på annat.

Så kommer vi då fram till TV-soffan. I bästa fall börjar något sevärt klockan nio, när middag och slask är borta.
Alltså något TV-program som inte innebär att någon ska röstas ut och gråta floder framför kameran, halvt hysteriska självutnämnda medium i låtsas-dokumentära program med fåniga  ljudeffekter och gråtande deltagare/ alternativt dramaserier om medium, inredningsprogram med fixa-självare som får ett ruckligt båthus att bli en drömbostad för andra än skeppsråttor, kost- och motionsrådgivare med gråtande fetton i sitt våld, obduktionskurser presenterade som kriminaldrama, eller slabbiga TV-kockar som kokar soppa på en spik, kryddat med ingredienser som med lite tur kan hittas hos vilken delikatesshökare som helst på Östermalm.
Går det något annat så hamnar jag lätt i soffan. Ibland annars också, med en bok.

Men se, då är snart min sovklocka redo att plinga. Den ding-dongar inte, utan har ett ljuvt sövande ljud som ofelbart får mig att puffa upp kuddarna, slänga upp fötterna och bara vila ögonen lite grann.
Och vakna två timmar senare, för då talar en annan klocka om att jag behöver gå på toaletten.

Vis av erfarenheten vet jag att sådär kommer jag att hålla på ett par veckor innan min inre klocka fattat att den ska gå på normaltid igen.

Någon undrar kanske hur jag fixar tidsförskjutning vid resor. Dåligt! Men å andra sidan  varar de sällan så länge att Skalman-klockan ändrar sig, och alla nya intryck som resor brukar föra med sig håller mig  igång .

Det är hemma i vardagslunket som det spricker. Jag får nog rikta in mig på Bullibumpa-programmen några veckor framåt, om jag över huvud taget ska se på TV.