Häromdagen ringde min mobil. Displayen avslöjade att det var en äldre kvinnlig släkting.

– Monica
– …..
-Hallå, det är Monica.
– Hallå!?
– Hej!
– Hallå?!?
– Hej, jag hör dig.
– HALLÅ!??!

Kan inte människan sätta på hörapparaten innan hon ringer upp? Nej, så ska man inte tänka. Det är inte lätt att bli gammal. Har jag tur blir jag det själv. Mer tur än alternativet i alla fall.

– HALLÅ, jag är här.
– Jamen nu hör jag ju dig.
– Så bra, vad har du..
– Jag gratulerar, jag gratulerar, jag gratulerar lille S i dag!
– Tack, men det var några månader sedan jag fyllde.
– Va? Är det inte du, S?
– Nej. Det är Monica.
– Hallå!?
– DET ÄR MONICA DU TALAR MED.
– Monica? Varför svarar du i S’s telefon?
– Det gör jag inte, jag svarar i min egen.
-VA? HALLÅ?!
– Du har nog ringt fel, du har ringt min mobil.
– Är du inte hemma då?
– Jo, vi är magsjuka.
– Varför är du hos S då? Du kan ju smitta.
– Jag är hemma, med min mobil och magvirus.
– Jamen jag skulle ju gratulera S.
– Du har slagit fel nummer, du har ringt till mig i stället.

Dessutom var det igår han fyllde…

– Det har jag inte alls. Jag har ringt 012 3456789
– Nej, du har ringt 098 7654321, mitt nummer.
– Nej, det är ju ditt nummer.
– Jo, jag vet.
– Det står här på min lista. Men varför svarar du på S’s telefon?
– Det gör jag inte. Han har sin telefon själv. Jag har svarat på min. Som jag har här hemma.
– Vad gör du hemma hos S om du är dålig?

*Suck*

-Prova att ringa igen, så svarar nog S.
– Ja, men låt honom då svara själv när han fyller år.
– Jag lovar.

Idag frågade jag sonen om han fått telefonsamtalet. Jodå, han hade fått ett voicemail, sa han.  Jag antar att det är samma som telefonsvararmeddelande. Annars har jag blivit omkörd.